Vi kan aldrig överge våra systrar

Av Ingemo Bonnier

I vår fridfulla svenska sommar passerade omvärlden som vanligt, dagstidningarna blev lite halvslarvigt lästa, solen sken och takten var maklig. Som den ska vara på sommaren. Så gick solen i moln. Jag läser att USA:s kongress med knapp övervikt röstat ja till ytterligare stöd för trupperna i Afghanistan. Som om det skulle kunna finnas ett alternativ. Wikileaks i och för sig viktiga publicering av krigsdokumenten har skapat en spricka som djupnar för att behålla trupper i landet. Men vi kan inte överge våra systrar i Afghanistan.

Samma dag som kongressen röstade igenom ett ja skriver Hanne Kjöller i DN: ”Utan utländska trupper kommer ett talibanlett Afghanistan återigen att praktisera sin variant av folkmord på kvinnor. Utan utländska soldater kommer afghanska kvinnor återigen nekas att bli undersökta av manliga läkare. Och några kvinnliga finns inte eftersom kvinnor inte får utbilda sig. Alltså kommer kvinnor återigen att dö, liksom deras barn, särskilt i samband med graviditet och förlossning. Återigen kommer kvinnor som brutit mot någon godtycklig lag, som att gå för kvinnligt, att gripas och få sina underliv sönderskurna. Återigen kommer kvinnor att dö på offentliga arenor. Det är bland annat detta som den militära närvaron måste vägas mot.”

Under sommaren kom också Time Magazine ut med en omslagsbild som upprörde världen. Bilden visade Aisha, 18 år, som fick näsa och öron bortskurna av talibaner som straff för att hon flytt sin våldsamme make. Artikeln om Aisha är obegripligt svår läsning som manar till insikt och kunskap om vad som händer dessa totalt försvarslösa kvinnor. Det handlar inte längre om politik, det handlar om att ge hjälp till den som behöver. Den ondska och de fruktansvärda övergrepp kvinnorna i Afghanistan utsätts för är helt oacceptabla och om vi överhuvudtaget ska ta ordet systerskap i vår mun ska vi börja nu med läsa, lära, protestera och ge det stöd vi kan.