Fånga dagen

Seize the day, Carpe diem, fånga dagen.  Det är ett mantra som går på repeat i mitt huvud tills jag nästan dånar av prestationsångest. Men visst den är bra, devisen alltså.  Hur lyckas man med det då? För min del säger jag bara rutiner. Rutiner, rutiner, rutiner, rutiner.

I somras hyrde vi en lägenhet i Spanien. Vi skulle börja semestern med två veckor på solkusten bara vi fyra och det skulle bli såååååå underbart. Värme, god mat, sandstrand och mysiga kvällar på altanen. Framförallt skulle vi bara vara (läs, ta dagen som den kom…) Visst, som två nyblivna tvåbarns föräldrar till en 4 månaders och en sprallig 4 åring, som typ behöver springa ett maratonlopp varje dag för att kunna somna i tid på kvällarna var det inte så lätt, jag skulle nog säga helt omöjligt att fånga den där j-la dagen.

Redan dag nummer två tittade jag och min man på varandra och undrade vart den där semestern tog vägen. Allt var ju precis som hemma förutom utsikten över Medelhavet. Tidiga mornar, fixa frukost, hitta på fysisk aktivitet innan lunch, laga lunch hitta på annan fysisk aktivitet efter lunch etc. etc.  Vi var helt enkelt två orutinerade tvåbarns amatörer.

Efter att vi på tredje dagen totalkrisade med fyraåringen, där hela föräldraskapets alla aspekter av tydlighet, auktoritet, konsekvent agerande och inlyssnande ställdes på sin spets var vi mogna för att införa semesterrutiner. Trist men välbehövligt. Nu kunde vi faktiskt ha några stunder (höll på att skriva sekunder) på dagen då den där tiden- upphör -att -existera känslan infann sig, fantastiskt!  Det kostade förvisso några eftergifter, glass varje dag och mer DVD tittande än vi ursprungligen hade sagt. Meeen även en fyraåring kan ju behöva lära sig att vi vuxna också kan kompromissa .

Det låter ju enkelt, fixa till rutinerna så har du din dag som på ett litet bräde att bara fånga. Men så enkelt är det inte för mig. Jag menar, vart lägger man rutinribban? Ofta när jag står och plockar in disk eller halvmaniskt rättar till överkastet för att få bort alla veck kommer tanken, gör jag verkligen rätt prioritering nu? Borde jag inte släppa allt jag har för händerna, slänga mig ner på golvet och jaga runt med min lilla skrutt i stället.  Diskmaskinen kan väl stå halvurplockad och måste jag överhuvudtaget bädda idag?

Jag tittar med avund på hur min man med lätthet slår sig ner bredvid barnen på mattan i vardagsrummet och liksom helt naturligt bara carpar på men diemen, fullständigt obehindrad. Han ligger där som en stor, varm leksak att klättra, smaka och bita på. Rutinen har han i bakfickan men den behöver han inte utföra så exemplariskt . Varför kan han det där och inte jag!!!

Jo föresten en gång i veckan är jag också jättebra på det. Det är när jag nymediterad kommit hem från min svettiga yoga klass. Då, kära läsare är jag en hejare på fånga dagen eller åtminstone det som är kvar av kvällen.

/Gertrud