Usch vilket dåligt väder det är idag, Hallå, hallå det finns inga dåliga väder bara dåliga kläder! Men jag har inga dåliga kläder. Jag har till och med lite halvsnygga väderkläder det är dåligt väder i alla fall. Deppigt är det och blött och grått. Det var ju så fint för bara några dagar sen, riktig höst. Det slog mig då hur kort den där härliga hösten är. Den som man kan börja längta efter när sommaren går mot sitt slut. Klar kall luft, blå himmel som kontrasterar vackert mot det gröna gräset och lövträdens alla underbara färgskalor. Nu är den redan över. Buhuhu. Nu kommer grå tjockan, blötsnön och tungsinnet.
Titta, sa jag till min dotter när vi flög igenom Arlandas regntunga moln på väg mot Spanien i somras Solen lyser här ovanför molnen. Fastän vi inte ser det nere på markan så lyser den hela tiden. Jag sa det med baktanken om att detta kunde vara en metafor att ta till nästa gång hon bryter ihop över något. Kanske lite för avancerat för en 4 åring så jag sa det förmodligen lika mycket till mig själv.
Positivt tänkande, jajamensan. Jag tror på det, är övertygad om att det ger effekt och att det till och med kan påverka vårt allmäntillstånd. Ändå har jag så svårt att få det att funka när jag är på väg ner i mörkerhålet. Det är som om jag måste få grotta ner mig innan jag är mogen att stiga upp mot skyn igen.
Min man är expert på att tima den där positiva kommentaren lite för tidigt vilket får till följd att jag fräser tillbaka något i stil med, Jag måste väll kunna få vara ledsen för att sista skålen från vår första resa till Tunisien just gick i tusen bitar eller, det är visst inte skönt att lillskrutten inte längre vill amma på kvällarna eller, Hur då allt kommer att ordna sig? Jag har ju inte en aning om hur det ska gå till!!! ( undertext, allt vilar ju på mig). Det är som om mitt sinne vill hålla kvar katastrofkänslan som den negativa tanken utsöndrar. Den är på något sätt söt och go att hänga sig fast vid. Sinnet känner motstånd till att acceptera den positiva tankens befriande svalka som gör att knutarna löser upp sig så att jag kan släppa taget om problemet.
Jag känner igen samma beteende hos min dotter. Då infinner sig frågan, är hon väldigt lik mig eller är det jag som är barnsligt omogen.
/Gertrud