The good cry

Tänkte ett varv till på det jag skrev om igår. Detta om att mitt sinne har svårt att släppa taget om de negativa tankarna. Att jag måste ner i mörkerhålet innan jag kan stiga upp mot skyn igen. Och om någon försöker komma med positiva hejarrop lite för tidigt så blir jag förbannad och gottar ner mig ännu mer i det som jag deppar över. Min slutsats igår var att detta var ett barnsligt och omoget beteende.  

Men jag har som sagt tänkt ett varv till. Varför skulle det vara omoget att leva ut sina känslor? En känsla slutar ju inte att kännas bara för att jag försöker pressa tillbaka den om än med ett positivt tänkande.  Finns den där så finns den där och antingen levs den ut för vad den är eller så kommer den ut på något annat sätt.

För ett par år sedan åkte en vän ner till Sydafrika för att jobba med ett projekt. Redan första dan där träffade hon en man, de blev blixtförälskade och trots att de båda var gifta på varsitt håll inledde de en kärleksaffär. När dagen för avskedet kom var de båda förkrossade. Hon frågade honom vad han skulle göra när hon hade åkt. Han svarade,”I´m gonna go out in the desert and have a good cry”.

Det svaret tycker jag säger precis vad det handlar om. Man måste våga ta sina känslor på allvar och leva ut de i den utsträckning som behövs för att sen kunna resa sig upp och gå vidare. Våga släppa kontrollen och lita till att sorgen, vreden, avunden eller vad det nu är för känsla som tagit en i besittning kommer att ge med sig om man bara våra släppa ut den.

Länge leve The good cry!

/Gertrud