Efter min promenad igår satte jag mig på en parkbänk och tittade ut över vattnet. Bredvid mig satt en dam. Efter ett tag sa hon: Ser du, mina fötter når inte ner till marken, men de är starka och det är huvud saken.
Så skrattade hon. Sen satt vi där och pratade i nästan en timme
Hon berättade att på fredag skulle hon fylla nittio år. Hon såg att jag nästan tappade hakan.Då sa hon: Du vet, har man turen att få vara frisk så gäller det att inte bli slö. Vare sig i kropp eller knopp. Jag har släppt min underbara våning där jag bott i tjugo år för att det inte finns hiss. Nu bor jag i ett hus där det finns hiss. Fast jag använder inte den ändå. Jag går i mina trappor. Det är bra för benen. Sen väljer jag mitt umgänge idag, jag är bara med de som vill prata, prata om viktiga saker.De som fortfarande är nyfikan på livet. De som fortfarande läser, de som vill diskutera om vad som händer i världen.
Sen frågade hon mig om jag tjänade egna pengar:
I min generation var det vanligt att mannen försörjde kvinnan. Jag har sett till att alltid tjäna egna pengar. Och vet du, just därför har jag kunna köpa mig vissa saker som bara har varit till mig.
När jag var tvungen att gå hem (fast jag hade velat sitta och lyssna på henne hela dagen) bad hon mig komma förbi och sätta mig här på bänken igen någon dag när det passar.
–Jag tittar ner från mitt fönster lite till och från och ser jag dig så springer jag ner för trapporna så pratar vi mer.
Visst grannen sa jag, för det visade sig att hon bodde i huset bredvid mitt.
Så där vill jag också vara dagarna innan min nittioårsdag.
Ha en bra dag
/Lise