Förkylt…

Jag blev ORDENTLIGT förkyld efter att vi kom hem från Egypten och TANKEN idag var att jag skulle passa på att vila under tiden som Giovanni var i skolan… Hur tror ni det gick? Inget vidare, faktiskt… Jag är ”inte bra” på att vara sjuk, eftersom det händer så sällan…

När Giovanni kom hem från skolan, så åkte vi en sväng till Willy’s och handlade. Ett nödvändigt ont, eftersom både kyl, frys och skafferi gapade tomma efter semestern. Dessutom behövde båda våra kissar mat och Agge fick sitt lager av tuggben påfyllt. Det blev alltså inte mycket vilat idag, heller… Jag ska göra ett nytt försök i morgon. Jag LOVAR!!

Giovanni’s ”jävelskapsradar” är inställt åt mitt håll för tillfället (eller så är det bara min toleransnivå som är lägre än vanligt…) Mammor FÅR helt enkelt inte vara sjuka. Sån’t finns inte i G’s värld. Mammor ska vara friska som nötkärnor, glada som lärkor och pigga som dom små mörtarna i insjön, var dag och hela tiden. Så är det, så blir det och PRECIS så ska det va!!

När jag försökt förklara att mamma inte är ”på topp” för tillfället, så svarar han bara: ”Det är du visst!” och när jag sagt att: ”Nä, det är jag inte, jag är sjuk” så svarar han: ”Nä, det är du INTE!!”

”JA, TJOSAN!!” säger jag… Visst… Jag kanske är Wonderwoman, som KIKKI kallar mej, men jag är för tusan inte odödlig…

På väg hem från affären, så hängav sej Giovanni åt absolut varenda jävelskap som han har i sitt register och en del av dessa tilltag är rent trafikfarliga, så därför bad jag honom att lugna ner sej ett par kilo, eftersom jag, som jag uttryckte det: ”Hade en bil i rumpan…”

NI förstår säkert att det låg en bil och tryckte BAKOM MIN BIL, men i Giovanni’s konkreta värld, så blev det tjall på linjen och därför fick jag en blick kastad på min bakdel och ett: ”Sa du för nå’t..?”

Som genom ett trollslag, så var mitt dåliga humör som bortblåst, för kan man göra något annat än att brista ut i skratt över den reaktionen och den kommentaren? Ja, han är väl bara för rar, den där Giovanni…

PS. Har ni fattat att jag är värre än en karl dom VÄLDIGT få gångerna jag blir sjuk… Gnälla lite måste man ju få göra, eller hur, men man måste också se dom små glädjeämnena här i livet. Det är tack vare dom, som vi orkar gå igenom tråkigheterna och vi måste bara låta TIDEN ha sin gilla gång…