Ett gäng ”sköna hönor”

En torsdag i december 2009 fick jag en något knasig idé. Att det var en torsdag minns jag, eftersom jag 2009 alltid var ”ensamma mamman” varje vecka just på torsdagarna. Giovanni var på sitt avlastningshem, eller korttids som det också kallas. Där är han
1 dygn/vecka och 1 helg/månaden, året runt och korttids är en samhällsinsats som ger BÅDE honom och mej egentid. Det är ju inte bara JAG som behöver ”barnledigt” (jag gillar inte riktigt det ordet…) utan Giovanni är ju också i behov av lite mammaledighet, för vilken tonåring vill tillbringa 24/7 med morsan, liksom? Särskilt inte en tonårskille…

Med andra ord var torsdagarna min dag att unna mej (numera är det söndagar) och det glas rödvin som jag hällt upp och dessutom smakat på KAN ha haft något att göra med saken, för rödvin har ju en viss tendens att sätta igång tankeverksamheten…

Samtidigt som jag satt där och surfade runt bland olika bloggar i lugn och ro, så noterade jag lite så där i förbifarten att ”Calendargirls” skulle visas på någon av TV-kanalerna. Ni vet den där brittiska filmen med Helen Mirren, där ett gäng ”sköna hönor” bestämmer sej för att klä av sej nakna för att göra en välgörenhetskalender med sk ”implied nude”-bilder. Jag är en så’n där människa som gillar utmaningar och då gillar jag särskilt att utmana mej själv och plötsligt sa det ”KLICK” uppe på mitt hjärnkontor.

Jag hade några månader tidigare, 38 år gammal/ung och mest av en slump, hamnat framför en kamera och börjat modella som 50-tals pinuppa och jag ville se om jag kunde använda denna nya erfarenhet i kombination med mitt jobb som verksamhetsansvarig och mitt tidigare yrke som friskvårdsinstruktör till att göra något för en annan stor del av mitt liv, nämligen barn drabbade av en odiagnostiserad hjärnsjukdom och deras familjer.

Jag kunde självklart inte förverkliga min något impulsiva idé ensam och därför slängde jag ut en liten efterlysning på min blogg där jag undrade om det fanns 11 kvinnor som ville hjälpa mej. Det spelade ingen roll om dom var korta, långa, smala, tjocka eller lite så där lagom mittemellan. Det var snarare så att detta liksom var själva grejen… Åldern spelade inte heller någon roll. Jag hade nog inte några större förväntningar eller förhoppningar om att någon skulle nappa på min idé, så gissa om jag blev förvånad när responsen jag fick var LÅNGT över förväntan.

Några av kalenderflickorna känner jag, mer eller mindre, sedan tidigare och några är helt nya bekantskaper och MirAnna’s Calendargirls är, till det yttre, en variationsrik grupp kvinnor. Vi är allt mellan 20 och 45 år och längden varierar från 1,57 och 1,87 (utan klackar). Självklart varierar vikten också fast det gör den ju nästan alltid, för alla, så den är liksom inte väsentlig i sammanhanget… 😉

Vi är dessutom utspridda över hela Sverige, från Ängelholm i söder till Luleå i norr och det enda som vi egentligen har gemensamt är att vi alla ville hjälpa någon annan ovillkorligt, dvs utan att förvänta oss något tillbaka. För att förverkliga idéen, så behövdes det dessutom 6 fotografer, 2 grafiker och 2 makeup artister, så det som från början var en liten idé har successivt vuxit till ett ganska stort projekt och för tillfället pågår arbetet med 2012 års upplaga…

Tanken bakom kalender bygger på att alla kan vara vackra oavsett, men ALLA deltagare, även jag, har i samband med den process kalendertillverkningen varit fått möjligheten att ägna sej åt personlig utveckling. Något som inte alltid varit helt enkelt och självklart. Så därför är MirAnna’s Calendargirls ABSOLUT INTE bara ett gäng snygga brudar på bild.

Här har ni från vänster till höger Lina-Fröken Februari (foto: JB-IT & Photo i Laholm)
Magdalena-Fröken September (foto: Johan Baggström/Z-studio i Luleå) och
Sandra-Fröken Oktober (foto: Sverker Geidnert i Uppsala).

Redigeringen av bilderna är gjord av Markus P i Örebro och Richard Fuggetta i New York och vill du se resten av bilderna i kalendern så finns dom HÄR.