tidsmaskin

Ibland vrider sig nutiden över sin egen axel och förvirrar mitt medvetande för en stund. Jag kan på fullt allvar bli stående under några minuter, oförmögen att greppa vilken som är min verkliga ålder. Jag får inte ihop det, jag kan inte längre minnas att jag varit med om alla de saker jag har varit, jag kan inte se hur det egentligen ser ut. Sedan, när tiden har rätat ut sig igen, står jag med en sorg över den tid som aldrig kommer åter. Jag kan bli förtvivlad över att jag aldrig kommer att se ett slätt ansikte i spegeln mer. Jag saknar det där året på ett amerikansk college som jag aldrig upplevde. Jag tycker att det är orättvist att jag inte längre kan ta en partyresa till Ibiza och uppskatta den. Jag ser min man sedan 13 år tillbaka och tänker ”stackars oss, vi kan aldrig få tillbaka de här åren, de är oåterkalleliga.”
Det är obehagliga minuter, med obehagliga tankar. Sedan kommer min ålder tillbaka till mig. Rätt ålder. Inte för ung. Inte för gammal.
Och jag erkänner för mig själv att jag faktiskt INTE vill åka till Ibiza. Och college? Har jag inte pluggat klart? Jag kikar på maken igen och ler, glad över att vi har fått dela så oerhört mycket på så kort tid.
Våra ungdomar i huset kommer hem med sina släta ansikten och sina framtidsdrömmar och all den oro och prestationsångest som detta för med sig för dem och jag lägger min halvskrynkliga hand på deras och lovar lugnande saker. Och vet att jag har rätten att lova dessa saker, eftersom jag har erfarenheten och tiden på min sida. Och jag är glad för det. När tiden är en rät linje. Framåt.

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.