Så underbart att bli äldre!

Ja så känns det när vi svävar ut från en magisk afton på Cirkus i Stockholm. I över två timmar har den nu 64-åriga amerikanska countryartisten Emmylou Harris stått på scen med sitt band – ett gäng herrar i övre medelåldern med en ofattbar känsla och musikalisk bredd och kunskap. De spelar gitarr, fiol, mandolin, trummor, bas, steelgitarr, dragspel, piano… allt lika proffsigt. Och sjunger stämsång så man ryser. Emmylou själv står som en liten älva med en gitarr som täcker nästan hela hennes späda lilla kropp. Hon har långt grått hår, bara armar, högklackade boots och en gudabenådad röst som vibrerar av känsla och är på gränsen att spricka.

Det här, tänker vi. Det hade ingen ungdom kunnat prestera. Häri ligger ett helt liv av erfarenheter. Både musikaliskt och mänskligt. Så här bra blir man bara av upplevelser, mognad, kunskap och med många år på nacken.

Emmylou kastar sig från en sorgesam sång till minne av hennes nära vän som nyligen dött i cancer, ”det är sådant som händer när man nått en viss ålder – ens vänner dör” till en livfull hyllning till hennes lilla barnbarn som nyligen föddes. ”Ser ni, jag har tagit på mig mormorsstrumporna” skämtar hon och lyfter upp sitt ben med moderna, sönderklippta svarta tights.

Publiken jublar, unga som gamla. Vem skulle ens vidröra tanken att det är ett gäng ”pensionärer” som står på scen. Vi är alla omtumlade av att ha fått ta del av dessa erfarna musikers skickliga kunnande. Tänk om alla dessa unga människor i publiken kan bära med sig denna upplevelse ut i vardagen. Att äldre människor kan bjuda på något som yngre ännu inte har. Att livets erfarenheter kan faktiskt är något vi ska vara glada över. Att äldre har mycket att ge åt yngre.

Nyligen hörde jag ett föredrag av fd fysikprofessorn Bodil Jönsson, numer pensionär. Hon var glad åt att bli äldre men menade samtidigt att det inte är detsamma att bli äldre idag som det var när våra föräldrar blev gamla. Vi lever längre, vi är friskare, byter höfter och genomgår starroperationer, har arbetat och rest. Vi blir gamla i en ny tid, och det har ingen annan tidigare blivit. Vi har ständigt mötts av att vi ska ta egna initiativ och egna beslut – det är inget som upphör bara för att vi fyller 65. Men det hänger också på oss själva. Vi måste ta för oss. Visa att vi finns. Att vi betyder något och att livet blir så mycket trevligare om vi också får vara med.

Det klarade Emmylou och hennes manliga musiker av med bravur!

Camilla