Olika sätt att må bra på…

Nu var det än en gång min tur att gästblogga här hos 2,6 miljonerklubben och den här veckan ska ni få ta del av ”bits and pieces” ur min vardag. För att kort sammanfatta vem jag är, så heter jag Anna Miranda, men jag kallar mej för MirAnna La More i modellsammanhang. Jag har en bakgrund som gyminstruktör på ett friskvårdsgym, badvakt och simlärare. Det sysslade jag med i dryga 10 år, men numera är jag verksamhetsansvarig och personlig assistent åt min son Giovanni, som är 14 år och född med en hjärnskada som han fått på grund av en odiagnostiserad hjärnsjukdom tidigt under graviditeten. Detta betyder också att jag är en pinsam och jobbig tonårsmorsa och detta faktum ger mej nya insikter om livet  (och mej själv) varje dag. Som om detta inte vore nog, så började jag modella som 38-åring och på fritiden är jag ett så kallat ”Retro Bombshell”… Jag är med andra ord pinuppa à la Marilyn Monroe och Bettie Page.

I vanliga finns jag på Finest där jag tidigare varit en av deras mammabloggare, men för ett par veckor sedan flyttade jag över till livsstilskategorin, vilket kändes som en logisk förflyttning, eftersom det för mej är mer som en livsstil att leva med personlig assistans i hemmet, vilket vi gör, både jag och Giovanni, även om det är han som är i behov av  (och får) assistansen. Nåväl… Det var lite om mej, men om du vill ha en mer detaljerad bild av mej, så hittar du den HÄR.

Sist jag gjorde ett inhopp här var i januari och jag hade precis kommit hem från en veckas välbehövlig semester i Egypten. Då var det forfarande ganska kallt i norra Afrika, men det gjorde inte så mycket, för själva avbrottet i vardagen var guld värt.

Nu har det gått några månader. Sommaren och VÄRMEN har kommit och jag har hittat en ny sak som får mej att må bra i själen. Jag är nybliven ägare till en Amazon Kombi från 1962, som behöver extra mycket omtanke och kärlek. ”Hon” (eller Fröken Pärlan, som hon också kallas…) är ett så kallat ”work in progress” och ”hon” är i stort behov av renovering. Det lustiga är att jag aldrig hade kunnat föreställa mej att en rostig och risig Volvo skulle kunna ge mej inre frid, men det gör ”hon” trots att ”hon” ibland ger mej både ont i magen och huvudvärk. Som till exempel när ”hon” dog för mej inte mindre än fem gånger på E6:an, när jag var på väg ner till Malmö för ett par veckor sedan för att sälja MirAnna’s Calendargirls välgörenhetskalendrar under American Days på Jägersro. Den resan var ett rent äventyr och en mindre katastrof, men det är en historia  som jag tycker att vi sparar till ett helt annat tillfälle, fast låt säga som så att det var ett väldigt bra sätt att träna lite extra på stresshantering.

Något som däremot är allt annat än katastrofalt är alla dom historier och dom minnen jag fått höra från människor jag kommit i kontakt sedan jag köpte ”Fröken Pärlan”. Dom är otroligt roliga att lyssna till och på något sätt så tycker jag att dom är en del av det svenska kulturarvet, så en skrothög kan också vara värdefull på sitt alldeles egna vis och om du också har en egen Amazonhistoria eller ett minne, så får du jättegärna dela med dej med en kommentar.

Väl mött i texten och vet ni vad? Den här veckan är det ”bara” ni och jag.

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.