Meny
Kära liv,
Jag älskar att leva.
Helt enkelt.
Lyssnade på P3 i förmiddags och där diskuterades huruvida alla dessa lyckliga människor verkligen är lyckliga. I dagens entreprenörsanda ska man ju vara så himla duktig och framåt och tycka livet är fantastiskt. En av gästerna tog då upp en motpool där bloggerskan (som var hennes exempel) faktiskt vågade ta upp hur hon tyckte att saker och ting var jobbigt och att hon åt mediciner för hjälp och att livet helt enkelt inte är så där enkelt som många andra kända ansikten (o, ja många bloggerskor) får det att låta.
Så står jag här då nånstans mitt i mellan två läger. Ett rå-positivt gäng som är framgångsrika på alla sätt och visserligen peppar andra att nå sina drömmar och leva sina liv ”fullt ut” och på andra sidan finns de som tar några lyckopiller för att orka med och dessutom vågar säga att ”jag är inte perfekt och det behöver inte du heller vara för att vara en lyckad person”.
Vad är jag då undrar ni?
Jag är en lycklig människa. Jag är hon som stannar upp hela gänget på väg till krogen för att upplysa om att himlen är helt strålande vacker varpå någon påpekar ”men iNA den är ju helt grå, juh. Nu går vi vidare.” Jag är också hon som ser sig som en framgångsrik människa när jag lägger mitt liv på bordet och jag har extremt höga mål (vilket ju verkligen hör till 80-talisterna) och ändå sitter jag där ibland. Tårarna sprutar och jag tycker inte att jag har hunnit med nånting i mitt liv.
Skulle då det ultimata för oss alla vara att försöka nå våra drömmar och mål, aldrig ge upp trots att det är tufft. Och samtidigt tillåta oss att skriva att vi är trötta eller ledsna på fb-statusen mellan varven när det inte känns så kul?
Slutsats. Jag tänker fortsätta vara en lycklig människa. Men jag tänker också jobba på att tillåta både mig själv och andra att deppa ihop mellan varven och tillåta mig att känna mig bra trots att jag inte levererar.
Eller vad säger du?
