Meny
Det känner ni nog alla igen. Då kan saker hamna mellan stolarna, det känner nog i alla fall några igen. När man väl en gång gått in i väggen, funkar man inte så bra under stress, utan en av sakerna som händer är att man får minne som en guldfisk… Det känner säkert någon igen också. Mitt problem är att jag även hade minne som en guldfisk redan INNAN jag gick in i den berömda väggen. Eller kanske in i krattan kanske mer var vad jag gjorde. Back in 2002. Sviterna lever jag dock med fortfarande. Hela livet säger de som vet… Hur jag låter det få påverka mitt liv det beror på hur jag väjer att hantera det, tänker jag…
Jag bloggar på flera olika ställen och var så glad åt mina måndagsbloggar på 1,6 & 2,6 men plötsligt blev det ett ostrukturerat kaos med för många delar att separera som livet kan bli ibland – och mitt guldfiskminne blev upptaget till ngt annat.
För att undvika att detta händer igen, ska jag hjälpa mig själv på traven och lägga in en påminnelse i mobilen OCH i kalendern, så jag stödjer mig själv där jag behöver stödjas. Det är nämligen klart vettigare och vänligare mot en själv, än att slå på sig för att man missat ngt pga guldfiskminne:-)
Allt handlar till syvene och sist om hur vi tar det – inte hur vi har det!!! Skulle detta hänt innan jag gick in i väggen för så många år sedan, skulle jag skjutit mig själv i knäna och slagit något hårt i huvet på mig, eftersom det var så otroligt viktigt att göra ”rätt” att vara ”rätt”, och vara till lags – idag är jag klart klokare och bra mycket bussigare mot mig själv, men dras fortfarande med konsekvenserna av att jag fortfarande inte jobbat upp minnet…
Eftersom jag jobbar med att lära folk fokusera på det de vill åstadkomma, på möjligheterna och på att se det positiva i sig själv och det runtomkring, och inte fokusera på det de vill ifrån eller som inte funkar, kan det kanske verka konstigt att jag inte jobbat upp denna förmågan ännu, – men jag har inte valt att ha mitt fokus där, därför är det som det varit lääänge – ett guldfiskminne…
Att se sina brister och acceptera dem är inte en lätt match, men för att må bra är det en nödvändighet. Sedan tycker inte jag att man nödvändigtvis behöver luta sig emot ngt hos sig själv som alltid varit och säga – det finns inget jag kan göra, jag bara ääär sån…. Det är ju faktiskt ett val vi gör, det där med hur vi är. Även om minnet de facto skadas vid en utbrändhet, så kan man ändå alltid jobba upp det med tekniker. Det är ju alltså ett val jag gjort att inte göra det. Kanske inte ett val som nödvändigtvis gynnar mig, men det är ändå ett val jag gjort…
Många gånger ser folk sig som offer för omständigheter, eller offer för sina tankar och känslor, handlanden och ageranden. – Jag kan väl inte hjälpa om jag har hett temperament som gör att jag säger saker när jag är arg, kanske någon försöker komma undan med, när de sagt saker som sårat och kanske betett sig på ett sätt som är en utmaning för någon annan att förlåta. Jo, i min värld kan man hjälpa det, för när vi tappar greppet, är det lika mycket ett val vi gör ATT tappa greppet, som jag gjort ett val att inte ta tag i mitt dåliga minne. Ju mer vi inser att vi själva äger både problemet och ansvaret, – ju mer kan vi påverka i vårt liv, som vi inte är nöjda med.
Så, min måndagsfråga (även om den är lite sen:-) till dig är således, – hur mycket av det som inte funkar för dig – hos dig, tar du ansvar för och inser att det bara är DU som kan förändra?
Jag inser medan jag skriver, att jag faktiskt ska göra en inventering av mina saker som inte funkar hos mig, och se hur jag kan göra det bättre, för jag kommer inte vinna ett smack på att ha dessa sidorna kvar. Det har ”funkat” att ha dem, – ibland ok – ibland mindre bra, ibland jäkligt illa, men vem vill nöja sig med ok eller mindre bra – när man vill skapa toppen!!!???
Tänk va bra det är ibland, att göra en vurpa, – i alla fall om man tar sig tiden att reflektera över den…
With Love/Lili
