Ska barn leka med Barbie?

Om Barbiedockan hade varit en levande kvinna hade hennes huvud ramlat av halsen, organen hade inte fått plats i hennes kropp och hon hade heller inte kunnat gå. Dessutom skulle hon med all sannolikhet förlorat sin mens på grund av hennes undervikt. Det här berättade nyligen den amerikanska organisationen Rehabs.com och även om deras fakta inte överraskar, sätter den ändå fingret på något viktigt: Det är kanske dags att lägga Barbie på hyllan? Låta våra döttrar leka med någonting annat?

Barbiedockans orealistiska kropp har ifrågasatts ända sedan leksaksföretaget Mattel började tillverka och sälja den för 50 år sedan. Och visst, 1998 hände något. Måtten på dockans midja gjordes lite större. Men uppenbarligen inte tillräckligt eftersom hon i dag, om hon hade varit en riktig kvinna, bara hade fått plats med en halv lever samt några centimeter tarm.

2001 tog ett annat företag, MGA Entertainment, upp kampen om miljarderna som Mattel årligen tjänar på Barbie, genom att lansera dockan Bratz som faktiskt har ett ännu skevare kroppsideal. Ett ideal som dyrkas i Pro Ana-kretsar eftersom huvudet är mycket stort i förhållande till den lilla kroppen, samt för att låren är väldigt långt ifrån varandra och omöjligt kan nudda. Bratzdockan har sedan starten sålt som smör i solsken, och säljer på många håll i världen ännu bättre än Barbie. Därför har Mattel skapat ny serie dockor, Monster High, vars kroppar – precis som Bratz-dockorna – är helt enligt Pro Anas standard. Och jag ringde faktiskt upp till Toys r Us i Kungens Kurva utanför Stockholm och frågade vad som sålde bäst just nu, och tyvärr, det är faktiskt Monster High-dockorna som säljer allra, allra mest där. ”Som smör”, sa mannen i telefonen med en entusiastisk röst (för han förstod ju inte mitt syfte med samtalet), att nyheten han levererade, faktiskt upplevdes som raka motsatsen i mina öron.

Det är med andra ord en positiv utveckling för både Mattel och MGA Entertainment – på bekostnad av flickorna. För enligt en studie från University of Sussex i samarbete med American psychological association löper flickor som leker med Barbiedockor högre risk att utveckla ett dåligt förhållande till den egna kroppen än flickor som leker med dockor som har en mer verklighetstrogen kroppsbyggnad. Samma undersökning visar också att fyra av fem tioåringar är rädda för att bli feta, och att om de kunde få tre önskningar – vad de ville i hela världen! – skulle en vara dem vara att gå ner i vikt, och för alltid behålla viktminskningen.
Även i Sverige visar tunga rapporter från till exempel Bris och Skandia att unga tjejer mår allt sämre över sina kroppar – redan i en mycket, mycket ung ålder. Detta bekräftar även organisation Frisk- och fri som upplever att allt fler hör av sig till dem och ber om hjälp. Jag skrev ju om deras kampanj ”Miss Skinny” i förra veckan och även om jag, och många andra med mig, är väldigt tveksam till tillvägagångssättet (eftersom kampanjen ju skadar deras egen målgrupp), förstår jag verkligen organisationens frustration och desperation ”ingenting händer! Vi måste göra någonting!”. De har rätt.

Men att allt fler unga tjejer känner sig missnöjda med sina kroppar och börjar banta innan de ens har hunnit fylla tio år, kan vi skylla det på Bratz och Barbie? Nej, inte allena. För i så fall borde ju samma skeva kroppsuppfattning varit lika utvecklad hos tjejer redan för 40 år sedan. Men den stora skillnaden i dag är att Barbie inte längre är några isolerade år av lek och fantasi – utan en verklighet som följer tjejer genom hela livet. För när de slutar leka med dockorna möts de i stället av en värld av retuscherade Bratzkroppar och Barbieansikten – i form av skyltdockor, tidningsannonser och på tv. De här dockorna är alltså inte längre en lek – utan början på en verklighet. En verklighet som säger att det enda sättet att bli älskad, uppskattad och lyckad är att sträva efter att se likadan ut som dockorna de lekte med som små. Vilket ju faktiskt är bevisligen helt omöjligt, om vi inte plockar bort organ, börjar krypa fram på alla fyra och bär nackstöd, vill säga.

Så även om vi inte kan skylla allt på dockorna kan vi ändå se att det här är som grunden läggs. Det är här introduktionen till utseendefixering och bantningsmanin sker. Därför är det dags att flytta Barbiedockan från leksaksaffären till leksaksmuseet, och under den inglasade montern kan vi passa på att skriva en lapp också: ”Den här dockan lekte barn med under en tid med andra värderingar”.

Hrmmm, visst påminner skyltdockorna i våra svenska klädbutiker om någonting…