Jakten på lycka och självkänsla

När jag var tonåring var det ingen som sa något till mig vad självkänsla är, eller varför en behövde ha det. Självförtroende, visst. Självkänsla, nej.

Men när Mia Thörnblom släppte sin bok Självkänsla NU! blev det andra bullar. Plötsligt kändes det som om alla tyckte att det här med självkänsla, det var det viktigaste en kunde ägna sig åt. Det är vägen till lycka, helt enkelt. “Typ alla problem kan lösas om du har en bra självkänsla” löd budskapet.

Men det senaste året har trenden vänt. Fler och fler har istället börjat snacka om att det här med lycka inte ens är vägen till… lycka. Alltså, att jakten på lycka i själva verket kan göra oss olyckliga. Vi hamnar i en lyckofälla. Eller snarare så börjar vi inse att varken Mias bok eller andra självhjälpsböcker kan få oss att må bättre.

Så vart hamnar vi? Ska vi låta våra döttrar få “toksatsa” på självkänsla i hopp om att de ska hitta lyckan. Eller ska vi låta dem strunta i att bekanta sig med begreppet helt och hållet? Jag tror svaret ligger någonstans i mitten – och att vi måste skapa en annan syn på vad självkänsla är. Det är jätteviktigt att vi lär unga tjejer att de ska jobba på sin självkänsla och att det är mycket viktigare att de gör det, än fokuserar på att ha ett bra självförtroende. Men samtidigt kan vi inte få dem att tro att en bra självkänsla kommer göra att livet blir en dans på rosor, att det kommer att funka som ett Harry Potter-spö som bara kan trolla bort obehagliga saker som är påväg mot en. För livet kommer göra ont, och vara piss, och skit. Med eller utan en bra självkänsla.

Självkänsla för mig (och ja, jag jobbar på den) handlar inte om att hitta lyckan eller ens sträva efter att bli lyckligare. För jag tror inte att det är någon poäng. Ja, jag förstår att min inställning kan verka aningen pessimistisk. Men det jag menar är att mitt liv har varit både lyckligt och olyckligt, både innan och efter jag hade en bra självkänsla. Och de kommer antagligen att fortsätta pendla i hur jag mår. Vissa dagar lyser solen, ibland regnar det.
Däremot har en bra självkänsla gjort att jag är mer tillfreds med mig själv som människa. Att jag accepterar mina brister (både på in- och på utsidan). Och jag har blivit mycket bättre på att inte jämföra mig med andra. Och det här! Det här tror jag är vad självkänsla ska handla om, och vad unga tjejer behöver satsa på att jobba med. För i dag är det något som många, många brottas med. Och det är en jäkla brottningsmatch för motståndaren är media, sociala medier, klasskompisar, reklam som alla säger att “du duger inte som du är, du måste bli bättre, snyggare”.
Självkänsla ska alltså inte handla så mycket om lycka, utan om självacceptans.

Hur kan unga tjejer få en bra självkänsla? Alltså, känna sig nöjda med vilka de är? Och framför allt, hur kan vi vuxna vara en del i den processen? Här tror jag verkligen att det handlar om handling, inte så mycket ord. Står jag som vuxen, låt säga mamma, och tittar mig i spegeln och antingen suckar eller ler, och dottern ser det här. Lär hon sig att jag värderar mig själv utifrån hur jag ser ut. Jag tror faktiskt det är livsfarligt att hon ser det.     En annan sak är hur en vuxen förebild (typ mamma eller pappa) talar om andra människor. ”Det är hon den snygga” eller ”Hon ser så tråkig ut”. Att tala om andra människor utifrån hur de ser ut, tror jag också är livsfarligt för unga tjejer att höra.
Ja, jag tror det är sjuuuukt viktigt att släppa fokus på kropparna som vi har, och alltså inte berömma eller klanka ner på hur vi ser ut. Varken sin egen eller andras. Hitta andra sätt att ge komplimanger på än att berömma någon som ser ut att ha gått ner i vikt, eller som klippt en ny frissa. Det är jobbigt att ställa om i början (jag var verkligen en sån som gav komplimanger till mina kompisar för deras utseende innan, men har helt slutat med det nu och hittar andra sätt att ge dem kredd).

På tal om beröm. Det har gjorts en intressant studie vid Standford University om det. De följde 50 barnfamiljer under fem års tid för att se hur beröm påverkar barns självkänsla. Undersökningen visade att de barn som fick beröm för vad de gjort ”Vad bra du jobbat med den här uppgiften” hade en starkare tro och positivare syn på sig själva efter fem år, än barn som fick beröm för hur de var ”Vad duktig du är som gjort den här uppgiften”. Och det här resulterade inte bara i att de mådde olika bra, utan de två grupperna av barn agerade också olika. De barnen som hade fått beröm utifrån vad de gjorde (prestation) vågade ta sig an lite svårare uppgifter, för de var inte rädda för att misslyckas. De hade ju lärt sig att vad de presterade inte hängde ihop med vilka de är som människor! Medan den andra gruppen barn kände sig mer låsta i sina handlingar då de hade lärt sig att om de misslyckas med en uppgift är de sämre människor.
Standfords resultat tycker jag går utmärkt att applicera på unga tjejer och kravet på utseende. Tjejer med bra självkänsla kan lära sig att deras utseende (prestation) inte är kopplat till vilka de är, därför behöver de heller inte lägga för mycket energi och tid på det. De behöver heller inte behandla andra utifrån hur de ser ut. Medan unga tjejer med dålig självkänsla ser sitt utseende som en mycket, mycket stor del av sin identitet. Så skulle någon störig idiot på skolgården säga ”Va ful du är” faller kanske deras person sönder och samman. De får ett ärr för livet. De kommer aldrig glömma bort vad den där snubben sa och kanske spendera resten av livet med att försöka bli bättre, bli snyggare.

Så, jag tror självkänsla behövs. Men inte jakten på lycka.