Meny
Nu är det bara 12 dagar kvar till jul. Jag längtar. Längtar efter att sätta mig på flyget den 23.e och landa i Skåne.
Hundarna kommer välkomna mig direkt när jag kliver över tröskeln. Då har de inte sett mig på flera veckor och är så uppspelta över tiden vi varit ifrån varandra att de kommer tjuta, hoppa och tugga på mina händer. Mamma och pappa kommer nog redan ha börjat ordna med julmaten – det kommer dofta i hela huset. Dagen innan jul är nog brorsan hemma från Budapest också. Jag är nästan helt säker på att jag kommer hitta honom i en halvliggande position i soffan – med en ny läsplatta.
Jag kan längta efter allt det här. Så var det inte när jag var tonåring. Då var de tre juldagarna de värsta dagarna i mitt liv. Redan i början av december började ångesten byggas upp – julen närmade sig och jag kände på mig att det skulle gå åt helvete. All mat, all förbaskad mat som skulle fresta mig och som jag till slut inte skulle kunna motstå – det skrämde nästan livet ur mig. Den maktlösheten… Och när det så blev den 24.e i kalendern visade det sig att rädslan jag byggt upp i veckor stämde: det gick ju såklart åt helvete varje år. Jag förvandlades till ett matmonster och åt så mycket mat att jag – på kvällen när jag låg i sängen och skulle sova – på riktigt trodde att jag skulle spricka. Den rädslan är vidrig. Jag minns att min hjärna spelade upp en scen ur filmen Seven med Morgan Freeman och Brad Pitt om och om igen. Den där seriemördaren tvingar en man att äta sig själv till döds, för att visa upp en av de sju dödsynderna, frosseri.
Ja, när man har en ätstörning (oavsett diagnos eller om det bara är en ätstörning light) är högtider som jul – som kretsar så otroligt mycket kring mat – väldigt jobbiga. Mat finns överallt och det är en otroligt påfrestande psykiska kampen man utsättas för. Säkert lika jobbigt som för en alkoholist att bli inlåst tre dagar på Systembolaget – med personal som hela tiden tassar runt och viskar sina rekommendationer av fantastiska viner tätt, tätt mot hens öra.
Hjärnan går på högvarv hela tiden under juldagarna. Känslorna och tankarna brottas inom dig. Och som om den egna kampen inte är tillräckligt tuff att hantera, finns släkten där. Kära, underbara släkten. Antingen har de ingen aning om vad du går igenom, eller saknar de kunskap om ätstörningar. Därför blir deras kommentarer och handlingar som en knölpåk som liksom träffar dig i ryggen gång på gång. ”Ska du inte ha lite mer kaka”, träff. ”Oj, va mycket du äter”, träff. ”Oj, va nyttig du är då”, träff. ”Ska du inte äta mer än så, vännen?” träff igen.
För alla andra är julbordet ett bord av läckerheter, för en person som har ett problematiskt förhållande till mat känns det mer som en boxningsring där maten är en best du aldrig kan vinna över. Och familjen och släkten är publiken – och ingen hejjar på dig.
Så, hur kan familjen resonera och agera kring jul om det finns en dotter som har problem med maten och kroppen? Mitt svar är att skippa julmaten. Visst, ha lite köttbullar eller vad det nu kan vara som känns som ett traditionellt måste (ett tips är att satsa på mycket grönkål, nyttigt och juligt). Men skippa buffén, skippa sötsaker och skippa framför allt att hela dagen handlar om att ”moffa”. Försök i stället att skapa en jul som handlar om annat, som till exempel sköna promenader och rörelse, kanske spel, kanske julklappar. Och hjälp dottern att klara av dagarna genom att hålla normala, vardagliga matrutiner som känns bra för henne. Frukost, lunch och middag som det brukar vara. Låt henne bestämma lite här. För har man problem med maten kommer högtider aldrig att vara dagar som man kan jobba för att bli frisk på. Därför är lika bra att bara satsa på att underlätta för den som har problem. Så hon kan ta sig igenom högtiden med så få mentala blåmärken som möjligt.
Jag tror att genom att göra så kommer det i alla fall inte blir värre vilket annars är risken om familjen går ”nuts” på julmat. Det här gäller inte bara om din dotter har en uttalad ätstörning, utan även om du märker att hon börjar få lite problem med kroppen och maten. Om du till exempel märker att hon börjar visa tendenser på att banta eller motionera överdrivet mycket. Då är det ju onödigt att utsätta henne för känslan att hon måste banta efter jul. Bantning är nämligen inkörsporten till att få ätstörningar och därför otroligt viktigt att undvika.
Det här är mina rekommendationer, jag är ingen utbildad expert och alla är vi ju olika. Mitt bästa råd är att prata med er dotter, fråga vad som skulle få henne att känna att julen blev bra. Hon kanske inte känner sig redo eller villig att öppna upp sig helt, men litegrann är bättre än ingenting. God jul!
Viktigt PS. Organisationen Frisk och Fri har extra julstöd just nu. Här hittar ni mer info.
