Meny
De flesta av oss kör på. Vi kör och fattar inte ens att vi kör på för hårt. Vi ska vara starka, duktiga, målmedvetna och hälsosamma. Vi ska minsann orka även om det innebär att vissa kroppsdelar inte hänger med. De lägger vi i en sidovagn och så kör vi på. Framåt, kom igen!
Jag har aldrig riktigt tänkt på hur illa det kan gå, förrän kroppen säger tvärstopp! Den morgonen tog jag en löparrunda som jag brukar göra. Är det snö åker jag längdskidor, är det barmark åker jag gärna rullskidor, eller som denna morgon en springrunda med fyra kg hantlar, (för säkerhets skull, rätt som det är kanske man annars far ut i rymden.) Väl hemkommen med två meter långa armar ett bultande hjärta och skavsår i halsen (och med en övertygelse att gravitationen fortfarande funkar) förstod jag att allt inte stod rätt till.
Feber, ryggsmärtor, ont i hela kroppen.
Väl inne på akuten blev jag direkt inlagd på kvinnokliniken på Karolinska. Det första jag möts av när jag ligger där, febrig och omtöcknad i sängen, är två mycket håriga mans ben i sängen bredvid. Va? tänker jag. Ja det är väl dåligt med vårdplatser som de säger. Men nu är det karlar på kvinnokliniken. Tårna är stora som fjolårets potatisskörd och vaderna rejäla som bro pelare. Ska jag ligga här med en karl. Men ansiktet avslöjar ändå (även om det inte var helt lätt) att det är en kvinna. Tack och lov! Och innan jag hinner säga hej kräks hon och säger ”förlåt…..hej”.
Tacksam att få omvårdnad i världsklass blev jag bättre. Vilken fantastisk personal! Då slår det mig (tanken alltså, inte personalen). ”Om alla hade en gnutta av vad personalen har här på kvinnokliniken, då skulle det var fred på jorden.” Ja, så är det! Efter att ha kvicknat till ville jag hem. Här kan jag ju inte ligga sa jag, jag har fullt program och måste hinna med att uppträda, teatern, saxofonen ska putsas och så har jag ju lovat att baka till nästa möte med föreningen….mandelkaka. Allt måste ställas in. Jobbigt. Stressande. Men tills slut helt rätt. Skönt. På riktigt. Tack för att jag fick mig en tankeställare.
Frisk och vid god hälsa bjuder vi på show på dialysen på Huddinge. Proffsig personal svänger loss, underbart! ”Så fort ni är här Linda, stiger blodtrycket på våra patienter och det är toppen!” Annelie Stråhle är precis som en lysande sol, hon är alltid glad och hälsar alltid med ett leende! Musik och show är hälsa!
Vidare till Blomsterfonden i Älvsjö. Där möts vi av glittrande personal och förväntansfulla boenden som alla ser fram emot sång och musik! Vi dansar, sjunger lever om och njuter. Efter ett fartfyllt glädjetåg med Glenn Miller, Dire Straits och Ulf-Peder Olrog på repertoaren är vi sprudlande.
Anna-Greta och jag kramas om, varma, glada och fulla med musik och härliga toner! Marianne kommer fram till mig och säger: ”Linda, jag måste bara få tacka. Det här känns i hela kroppen. Så underbart. Jag har lyssnat på mycket i mina dagar men det här var fantastiskt!”
Då rinner tårarna på mig, Marianne också, (pappa gråter) och Liselott på blomsterfonden blir också rörd. Det här är lycka. Vilken glädje. Jag känner mig euforisk.
Även om du inte kan tänka dig att behöva bo på ett mer service anpassat boende just nu så kommer här ett tips om du vill ha god framförhållning. Det bästa.
Tack för nu, nästa vecka ska jag bestämma vilken färg jag ska ha på kistan! Och du, man får inte feber av 4kg hantlar…
Toodeloo/Linda
Besök gärna min sida för kommande spelningar och annat skoj: lindarapp.se
