Meny
Det har väl inte undgått någon att den hyllade regissören Malik Bendjelloul tog sitt liv i natt. Så sorgligt och oväntat, precis som alla andra gånger man får höra att personer själva valt att avsluta sina liv. Men ovanligt är det däremot inte. För en av den vanligaste dödsorsaken är självmord. Det är mycket vanligare än att dö i trafiken, ändå snackar vi mer om bilbältet, att ta körkort och inte köra full, än vad vi gör om att repa sig från depressioner och låta bli att försöka ta sitt liv. För det här med psykisk ohälsa är ju så tabubelagt. Det är liksom inget konstigt att säga att man var nära att bli träffad av en bil när man cyklade över ett övergångsställe – det är ju inte ens eget fel. Men det är udda att säga att man är nära att ta livet av sig – det är ens eget fel.
Varför kan vi inte se på psykisk ohälsa på samma sätt som vi ser på andra sjukdomar? Som något som drabbar en – det är inte ens eget fel.
Årligen begår 1 100 människor i Sverige självmord. Det är ungefär 3 om dagen.
2007 var skådespelerskan Johanna Sällström en av dessa, och i Aftonbladet berättar nu hennes pappa om sorgen och saknaden.
”Det spelar ingen roll vilka framgångar man har om ens själ är i oordning. Många gånger lever skapande personer under höga prestationskrav och stora framgångar kan göra att man inte kan leva upp till förväntningarna och tidvis känna sig som en stor bluff”, säger Roy Sällström.
Och det här tycker jag är så viktigt att förstå – att depression har så många ansikten. Det är ”lyckade” människor som tar sitt liv, också. Jag minns så väl en bekants sista ord, innan hon hoppade. En ung tjej som utåt såg ut att ha allt, och leva ett liv som många andra hade velat leva: ”Jag har allt. Så jag borde vara lycklig, men det är jag inte. Jag antar att livet inte kan bli bättre än så här och det duger inte för mig”.
Hade det varit OK för henne att tala om hur pissigt hon tyckte livet var, och hade hon sedan fått bra vård, hade hon säkert levt i dag. Två viktiga saker att jobba för.
