Meny
Jag läser en fin artikel skriven av Leg. Psykolog Tanja Suhinina: ”Robin Williams får oss att prata om psykisk ohälsa”. Hon skildrar vad psykisk ohälsa egentligen är. Den psykiska ohälsa som finns runt oss i vardagen, men som vi ofta inte ”förstår”.
”I vardagen är psykisk ohälsa inte Nisse som du vet har en diagnos. I vardagen är psykisk ohälsa oftast mer eller mindre knepiga människor”.
Jag sitter vid mitt skrivbord och tittar på min kaffekopp och på den pappershög som ligger och väntar på att tas tag i. Den bunten med psykologutredningar som väntar på att knytas ihop. De människor som väntar på att få en diagnos eller ej, som kämpat i större delen av sitt liv utan att riktigt förstå varför livspusslet varit så svårt. Jag tänker på den intelligenta kvinna som väntar på att få svar på om hon har ADHD eller ej. Hon som alltid vunnit alla idrottstävlingar i skolan, som alltid kommit på flest idéer och tack vare sin envishet knutit ihop alla lösa trådar. Hon som hade flest karlar och flest barn, som renoverade en lägenhet samtidigt som hon jobbade dubbla pass. Hon som blev utbränd och började dricka alkohol för att döva sin panikångest. Hon som blev beroende och nu på missbrukshemmet stannat upp och tänker tillbaka på sitt liv.
Jag tänker på han som lidit av social ångest och trots att han varit clownen lidit i det tysta. Han som nu förstår att han alltid lidit av social fobi. Han som tackat nej till alla fester av rädsla att göra bort sig. Han som blivit så nervös inför att stå i kassan att han undvikit att handla mat.
Eller den unga tjejen som nu ska få höra att hon har en asperger diagnos. Hon som aldrig förstått varför hon varit så petig med maten, som trott att hon haft en vanlig ätstörning, men som snarare haft ett kontrollbehov och en oförmåga att känna ”lagom”.
Dessa och många andra har haft vanliga liv och utåt sett varit lite av dessa ”knepiga människor”.
Att Robin Williams gått bort är otroligt tragiskt. Att vi stannar upp och tänker till är bra. Sorgligt bara att en människa ska behöva dö, för att vi ska vakna. Hur ska vi tänka efter före nästa gång? Vi kan inte förvänta oss att vi alltid ska förstå. Det jag hoppas är att vi ska kunna bli mer icke dömande mot varandra. Att förstå att vi inte förstår är en stor skillnad från att tycka att den där knepiga personen är en idiot. Den som hela tiden kommer sent, som avbokar varje gång, som aldrig svarar i sin telefon, som pratar och pratar utan att ta en paus.
Kanske får vi nöja oss med att förstå att det finns anledningar till allt och att vi inte ska döma för hårt innan vi har alla pusselbitar på bordet.
/Gabriella
