Gästblogg från Indien

Just nu befinner sig en projektgrupp från 1,6 miljonerklubben och Hand in Hand i Indien för fältstudier. Projektet som vi driver tillsammans är Women Health Movement India. Läs här var vår ambassadör, Paula Ternström, i Indien skriver. 

Har aldrig varit i Indien men när Alexandra Charles ber mig att åka istället för henne för att vara med och representera 1.6miljonerklubben i ett samarbete med Hand in Hand för att förbättra indiska kvinnors hälsa är  det ” an offer i can’t refuse”

Långt ut på den indiska landsbygden åker vi två och en halv timme med bil på ofarbara vägar med vilda hundar, kor och getter. Jag hinner inte ens få av med stödstrumporna efter den långa flygresan förrän vi ska se en “training” i en by. De vackraste kvinnor man kan tänka sig i alla åldrar och med färgstarka saris som vore de modedrottningar spelar ett slags pedagogiskt tärningsspel där man hamnar på olika bilder. T e x vad ska man äta för mat? Varför ska man tvätta händerna innan man tillagar maten? Varför ska alla ha varsin tandborste? Sedan går en av kvinnorna upp och demonstrerar en handtvätt med tvål och en utan. Alla verkar väldigt delaktiga, barnen skrattar och har kul. Sedan får vi presentera oss. Jag frågar vad de tycker är viktigaste för livskvaliteten. De säger hälsa och utbildning. De vill verkligen utbilda sig och därför är det glädjande att Hand in Hand anordnar entreprenörsutbildningar och erbjuder mikrolån.

När jag säger att jag spelar teater klappar de händerna och tror jag är någon slags filmstjärna. Jag försöker tona ned det och säger att sång musik och teater är bra för hälsan, hjärtat och själen. Då sjunger de en sång som handlar om att bröllopskläder är dyra. De kramar oss, hänger gula blomkransar om våra halsar och målar röda märken i våra pannor mot onda demoner. Sen tar de våra händer och vill visa sina hem. Så stolta och glada. Det finns inga toaletter någonstans och  getter, kor och höns bokstavligen delar spilta med människorna. Maten lagas över öppen eld men den värme och gemenskap hos dessa människor får mig ändå att fundera vad som är viktigt i livet och vem som lär vem vad? På kvällen spelas teater mellan de små skjulen. Musik, dans och komedi. Pjäsen är en ” awareness” som tar upp hygien och andra hälsofrågor. Lite fundersam blir jag över att sex manliga skådespelare ska lära kvinnorna om kvinnohälsa. En kvinna får vara med och dansa men hon får inte säga något och lyfter aldrig blicken mot publiken. När jag nämner detta får jag svaret att kvinnor ju inte får vara ute så sent och att Indien fortfarande är ett patriarkaliskt samhälle. Det är som på Shakespeares tid. Då fick inte heller kvinnorna vara med och spela teater. Det stör mig.

Paula Ternström

 

bild bild2 bild3

Kommentarer