Kär i en spruta

Jag är annorlunda. Jag har fått vaccin.

O jag är offentligt smygkär i min nya Dr. George Kry, som skrev upp mig på hemliga överraskningslistan – Riskgruppslistan, för symptom som jag inte hittat på. Vill både skratta o gråta, och köpa blommor till Dr George. Han heter som min morfar, morfar var också läkare o kanske jobbar de ihop. En på jorden o en som motar Olle i grind i himlen, för det får vara nog med covid-döda där. Ja, jag svamlar o det kommer jag nog fortsätta med hela dagen, berusad på Pfizer, hopp och tacksamhet. Hjärtklappning, blir säkert sjuk som regn till midsommar, men än sen.

Tufft år? Säg en enda av ungefär sju miljarder som inte haft det. Ibland blir jag ledsen och gråter. Ärligt mindre ofta för världens orättvisa grymhet, än för mina egna, ömkligt stora nederlag. Tårarna kan komma fort som snöstorm till valborg, när snälla frågor möts med hårda svar. Eller långsamt o uppbyggligt likt den lavin som brister o nog så gärna krossar, som när jag plussat jätteduktigt i matten men ändå får minus varenda månad som tar slut. Jag gråter när jag borde vetat bättre, kunnat lite mer, satsat fel eller trott att omtanke trumfar bluff o båg – som saxen påsen i sten, sax, påse. Det händer att jag gråter när självföraktet ger sig ut för att vara viktigare än vänner, o mitt jobbigt babbliga jag blir tyst. Jag gråter när sanningar slår hårt i ansiktet, inte alla är lika värda, jag inte får följa med på tåget o Norwegian ställer in planet till pappa men luras om pengar tillbaks. Inte för att jag inte fattar konkurs, rekonstruktion o tuffa tider, utan för att pappa är ensam nere på den gröna ön.

Men idag är jag jättejätteglad. Inte en enda vettig sak har jag fått gjord. Jo, just det – jag har fått vaccin. Ett gränslöst litet steg för världen, men framtidshopp för mig. Tack världen, alla läkare o sjuksyrror o vårdpersonal, o hej pappa, vi ses snart ♥️

Jag önskar alla, alla, alla samma känsla Plötsligt fattar jag vaccinbilderna

Kommentarer