Veckans gästbloggare Camilla Läckberg

Hej på er!

Nu gästbloggar jag en vecka på 2,6 miljonerklubbens hemsida! Skall bli roligt med lite miljöombyte – det behöver man väl alltid emellanåt – och jag hoppas ni passar på att läsa lite mer om verksamheten och det nödvändiga arbete 2,6 miljonerklubben gör!

Något jag funderat på mycket nu under sommaren är mitt sommarprat förrförra sommaren (2007). Inte så mycket själva innehållet – utan hela grejen med att göra det och hur det kändes. Varje gång jag hört ett sommarprat på radion har jag tänkt på den där stekheta dagen i studion, vilken upplevelse det var på både gott och ont! Framförallt tänkte jag på det när jag läste Alex Schulmans blogg häromdagen och han beskrev hur det kändes minuterna innan sändning – speciellt som han också sände live.

Saken är ju den att jag trodde typ alla sände live. I själva verket var vi tre tror jag förra året som sände live – resten bandade i förväg… Och den informationen fick jag alltså först MINUTER innan röda ljuset slogs på och jag skulle prata – LIVE – inför en av Sveriges största radiopubliker. ”SHIT” kan nog ganska exakt beskriva hur jag kände då. Fast samtidigt känner jag ju mig själv så pass väl att jag nog faktiskt tror att jag ändå skulle valt att göra det live, även om jag vetat att de flesta bandade. För jag tycker likadant inför sommarpratet som jag gör med det mesta annat i livet – att antingen gör man det 100% eller inte alls. Så live hade det nog blivit ändå. Även med facit i hand.

För de första fem-tio minuterna var de värsta i mitt liv. Precis när live-lampan slog på drabbades jag av stora skälvan. Jag blev nervösare än jag någonsin varit i hela mitt liv inför någonting. Och som ett resultat försvann rösten. Den svek mig fullkomligt. Den darrade, skälvde och jag kämpade som ett djur för att få den under kontroll samtidigt som jag kände tårarna av frustration komma och jag såg också den lätta paniken i teknikern Tobbes (tror jag han hette) och producenten Kersti Adams-Rays ögon där ute i kontrollrummet. Och under bordet darrade benen medan svettdroppar började rinna i knävecken.

Vet knappt hur jag tog mig igenom första stycket. Men när första låten kom insåg jag att jag måste utnyttja den pausen till att samla ihop bitarna av mig själv som låg och skramlade på golvet…. Kände mig så oerhört, oerhört liten. Så…. djupa andetag….. Fokusering. Fler djupa andetag. Tvingade mig själv till lugn. Och tack och lov. När låten var slut var rösten nästan helt under kontroll igen.

Men fy fan. De där första minuterna. Ren skräck. Och nu har jag hittat programmet i SR:s arkiv så mitt nära-sammanbrott finns bevarat för omvärlden…

Så varsågoda. Jag bjuder på detta. Moi i nära upplösningstillstånd. J För samtidigt är ju detta en av de mest fantastiska upplevelserna och ynnestarna i mitt liv. Att faktiskt ha fått sommarpratat! Fatta! J

Och ja Katrin Zytomierska – i retrospekt kan jag hålla med om att det där med ”ett litet, litet frö” lät rätt töntigt… Ok… ? 😉

/Camilla

Kommentarer