Soffpotatis

Jag kan inte bestämma mig för vilken sida jag skall ställa mig på. Är det bra eller dåligt med TV? Jag vet att allmänna uppfattningen är att det är dåligt, dåligt, dåligt med TV. Och visst. Jag kan till viss del hålla med. Finns en del rätt fördummande program, och sittande i soffan blir man ju det går inte att neka till – händer liksom sällan (läs aldrig) att jag lägger mig och kör lite situps, eller joggar på stället, framför TV:n. Lite extra gott slinker det gärna ner också framför dumburken.

Men ändå… Jag får ju så mycket glädje av TV. Följer alldeles för många program (ja, enligt tesen ovan då att TV är DÅLIGT), men det är ju så uuunderbart! CSI, Gilmore Girls, Greys anatomy, House, real housewives både OC och New York, The Rachel Zoe Project, Top Model, Project Runway, Bachelorette, faktaprogram om seriemördare, American idol, Fifteen Australia (Jamie Oliver) etc etc … Ja, ni märker att det spenderas en del tid framför TV:n.  Men det är sådan avkoppling. Sådan njutning. Att kunna följa andra människors öden – både påhittade och på riktigt. Tårna nästan krullar sig av fröjd ibland när jag kryper upp i soffan och  veta att jag har två timmars ”So you think you can dance” framför mig.

Och livstilsprogrammen. De där som får mig att känna mig som en bättre människa. Jag tänker på ”Du är vad du äter” – känner mig som ett hälsofreak i jämförelse! (Ja, fast nu har ju faktiskt Martin och jag fått frågan om att vara med, men jag försöker desperat intala mig själv att det var honom de ville åt… ;-). Och Lyxfällan – herregud jag är ju rena ekonomiska underverket i jämförelse! Och rena snåljåpen! Och vi skall ju inte tala om Nannyakuten – jeeesus, jag skulle ju kunna skriva handböcker i barnuppfostran inbillar jag mig själv alltid när jag sitter bänkad framför programmet. Är ju nästan som familjen von Trapp i jämförelse då (ja, som pappan då självklart inte som den där nunnan som ställde till oreda och fick barnen att börja klä sig i gardiner och högst omotiverat brista ut i sång hela tiden.) Jo, det är nog så att ju mer jag tittar på dessa program desto förträffligare människa känner jag mig som.

Så jag fortsätter nog med mitt nästan maniska TV-tittande och hoppas att ögonen inte blir fyrkantiga.

Nu har jag inte tid och blogga mer – jag måste zappa runt och se om det börjar något bra snart.