Meny
För ett antal år sedan hade jag allt. Utåt sett. Ett fantastiskt hus som var skapat enligt eget önskemål, sjötomt, egen brygga, hur mycket jobb som helst, jag tjänade pengar som aldrig förr, vänner och familjer som trivdes ihop, allt jag önskade rent materiellt sett, men jag var inte lycklig. Det skavde. Det gjorde ont. Hjärtat skenade. Magkatarren var i uppror. Och så var jag så förbannat trött. Min arbetsbörda och framför allt mitt ansvar kändes enormt. Vi hade renoverat sedan vi köpte drömhuset, vi gjorde allt själva (och då menar jag allt) och tiden för återhämtning fanns aldrig. Vi hade en sjötomt med vidunderlig utsikt, men inte tusan hade vi suttit där med ett glas rödvin och bara tittat på solnedgången.
Så åkte jag till Danmark för att spela musikal och hade plötsligt bara ETT heltidsjobb. Hur många timmar som helst var jag ledig varje dag. Inget kök att renovera, inget tak som skulle läggas om, inga egna shower som skulle styras upp. I Danmark var jag bara en bricka i ett spel, en person i en ensemble där andra bestämde allt; gå dit, sitt där, sjung det, känn såhär… Vilken befrielse det var att inte ha något ansvar. Just då i alla fall. Och herregud vad jag fikade. Det sprutade kaffe ur öronen på mig. Och jag hann tänka en tanke klart utan avbrott, utan konstanta ringsignaler eller någon som stod bredvid och drog mig i armen och undrade hur vi skulle göra. I Danmark spelade jag musikalen Les Miserables, som i sin berättelse är så full med känslor och sorg att det satte igång hela mitt maskineri som hade stängts av i den stress jag levt i tidigare.
Det var då jag bestämde mig. Det är inte såhär jag vill leva. Jag måste bryta. Jag kastar mig ut från stupet bara. Jag hoppar. Finns det någon som tar emot mig tro? Jag vet inte. Jag hoppar ändå. För såhär olycklig kan jag ju inte vara. Och då ska det tilläggas att mitt ex är en fantastisk man och en av mina bästa vänner idag.
Så jag hoppade. Tiden som följde blev kaotisk, men beslutet var oundvikligt. Månader av jobb följde, jag kom hem, jag sålde allt jag ägde, packade ner det som egentligen betydde något och lovade mig själv att så gott jag förmådde, i framtiden, välja utifrån magkänsla och kärlek. Ibland kändes det som att lära en gammal häst att alltid gå på två ben.
Och fasiken vad sjuk jag blev. Utmattningsdepression. Sjukskrivning. I en evighet kändes det som. Det var som om jag hade kört min sportbil konstant i 220 km/h, med håret fladdrande i vinden, jag visste varenda kurva och plötsligt hade jag totalkvaddat mot en bergvägg. I den bilen satt jag nu klarvaken med blodet rinnande från pannan och med gaspedalen i botten och undrade varför bilen stod still? Bildligt talat.
Resan blev lång och den pågår än. Jag lär mig saker varje dag och måste ständigt påminna mig om att känna efter i magen om det känns rätt.
Men vilket liv jag fick. Jag vågade hoppa och jag vann högsta vinsten. Livet jag lever nu. Tack mig själv för att jag vågade!
Följ din känsla.
Bästa,
My.
Nånstans mitt i kaoset sjöng jag denna sång: Youtube: \”This is my life\” – My Blomqvist
