Meny
Igår söndag, fick jag den stora äran att tillsammans med min vän och kollega Gertrud Stenung sjunga på en liten flickas dop. Jag har varit på en hel del dop under mina dagar, men det här dopet var något extra.
Dopet var i Tyska kyrkan i Stockholm. Det var länge sedan jag var där och jag blev alldeles tagen av hur oerhört vackert det rummet är. Det kändes som om jag skulle kunna sitta där i evigheter och bara titta, titta på alla dessa fantastiska utsmyckningar. Överallt fanns små rum, små rum i det stora rummet. Jag bara satt där och tittade och blev alldeles lugn inombords. Ute regnade det och var grått och trist, men inne i kyrkan strålade värmen.
Plötsligt började orgeln spela och dopet startade.
Två stolta föräldrar stod med sin lilla flicka som var så underbart vacker i sin lilla Rättviksdress. Eftersom jag själv är från Dalarna kunde jag inte annat än tycka att det var ett utmärkt val av dopkläder. Hon var så underbart vacker i sin lilla Rättviksdress.
Så började prästen tala. Han talade med en sådan närvaro att jag bara sögs in i stunden här och nu. Han ville verkligen att vi alla skulle känna att vi är här för att ge den söta lilla flickan hennes namn. När det så var dags att hälla upp vattnet i dopfunten så bad han alla barn att komma fram. Han sa –Nu kommer det hända en massa spännande saker, så kom fram så att ni alla ser ordentligt. Alla barn rusade fram eller bars fram av sina föräldrar och plötsligt så kände i varje fall jag, att vi alla verkligen var tillsammans, i just den här stunden. När flickan sen var döpt så gick prästen i lugn och ro runt runt i kyrkan och visade upp den lilla flickan för oss allihop. Alla fick vi hälsa på henne. Jag har aldrig varit med om det på något dop tidigare, men jag tyckte väldigt mycket om det.
Flickan i Rättviksdressen döptes till Lise.
Jag heter Lise Hummel och ska gästblogga den här veckan.
Väl mött
