Vi är inga dockor längre.

På Uppsala Stadsteater medverkade jag i Go Red-kampanjen för Kvinnohjärtat där jag föreläste om kvinnor och retorik under rubriken: Att klättra utan kattklor. En fullsatt salong lyssnade till mina utflykter i kvinnors talekonst från antiken till dagens mediasamhälle. Från ”Kvinnor skall tiga i församlingen” till ”var är brudarna” i nyhetsflödet? Hur gör vi vår röst hörd? Hur formulerar vi kvinnor våra krav i det offentliga rummet. Efter snart två decennier i den mansdominerade mediabranchen häpnar jag fortfarande över kvinnornas frånvaro och tveksamhet inför att tala i etern. Som programledare i bla Ring P1 noterar jag regelbundet hur kvinnor använder uttryck som ”jag känner, tror, undrar, misstänker och måhända, kanske, möjligtvis” när männen levererar tvärsäkra uttalanden som om de hade lösningarna på världsfreden i bakfickan. Det är självklarheten vi saknar, systrar. När männen breder ut sig och försöker vi vara så kortfattade vi kan för att släppa fram andra. När männen avbryter tystnar vi. När männen slipar sina svärd för att fäktas för sin åsikt backar vi i jakten på konsensus och samförstånd.  Vi undrar. De vet.

Titta på talarbyråerna. Männen debiterar astronomiska summor för att säga det självklara. Kvinnor kostar mindre just för att vi ännu inte insett vårt egenvärde.

Titta på vår mediabild. Hur vi ler och lägger huvudet på sned. Hur vi successivt retuscheras bort i takt med våra växande rynkor. Hur vi behöver bulliga bröst och symmetriska kurvmått för att få tapetsera tabloider när våra älskade män kan få fläka ut sig med sina skalliga skallar och sina svällande magar. Hur vi klassas som obekväma, militanta, bråkiga om vi blott antyder en avvikande åsikt.  Ändå lever vi i ett land där bikiniklädda brudar slipper eskortera herrar in i en upplyst TV-studio.

Vi är inga dockor längre. Vi är aktörer, konsumenter och producenter. Vi är ledare och förebilder. Vi kan och vi vill vara en maktfaktor i samhället. Ta bara bort fötterna från våra ryggar.