"Ensam är stark" heter det!

Godkväll… 

Ibland kan man bara inte sluta att tycka synd om sig själv, idag har varit en typisk sådan dag för mig.Onsdagar brukar vara en av mina favoritdagar då man har klarat av de två första dagarna vilka brukar vara galna med jobb då de flesta, inklusive jag själv, vill få iväg så mycket som möjligt direkt efter helgen och man först under onsdagen har hunnit komma ifatt sig själv och känner att helgen snart stundar. Denna onsdag har dock skilt sig från det normala och jag har känt mig allmänt bitter, ensam och nedstämd. 

Dagen började med lite kallprat i fikarummet där semester var samtalsämnet. Det var här jag började tycka synd om mig själv och känslan av ensamhet smög sig inpå. Det stod plötsligt klart för mig att ALLA utom jag själv hade ”någon” att planera in sin ”perfekta” semester med. Varför har inte jag någon som jag måste matcha min kalender och min inbokade semester med? Ensamheten blev sedan ett faktum då jag klockan kvart över fem insåg att jag var nästsist kvar på kontoret och hörde kommentaren från den andra kollegan som var kvar att ”Nu sticker jag Kristina, middagen står klar därhemma”. Jaha, där sitter jag och tycker ännu mer synd om mig själv, vem väntar på att jag ska komma hem till middagen?! Ingen skulle bry sig det minsta om jag satt kvar hela natten, varför inte sitta kvar framför dumburken till imorgon bitti när man ändå har ångan uppe?! Nåväl, jag masade mig ifrån jobbet och i samma stund som jag kom ut i solen där jag möttes av glada turister, glass ätande barn, båtfärjor i skyttetrafik och ett i största allmänhet underbart Stockholm som visade sig från den absolut finaste sidan så började jag inse att jag faktiskt inte har så mycket att gå och hänga läpp för. Visst, jag är singel i en storstad men att vara singel är långt ifrån detsamma som att vara ensam. 

Jag begravde min bitterhet och ringde direkt en väninna. Vi tog en promenad ut på Skeppsholmen (ligger mittemot vårt fina Kungliga slott för Er som inte är riktigt hemma i Stockholm), och avslutade med en stor och gottig mjukglass samtidigt som vi vilade våra ögon på den enormt fina utsikten. Jag insåg då plötsligt att jag trivs ganska bra med min tillvaro som den är. Visst, det är mycket i livet som andra har och som jag saknar men jag har mycket som istället de i sin tur saknar, exempelvis möjligheten till spontanitet i vardagen. 

Utsikt över Skeppsbron & Nationalmuseum

God natt mina vänner!

Kommentarer

2 svar

  1. Bra skrivet. Känner igen mig så väl i det du skriver, särskilt så här års när alla verkar ha någon att mysa med. Det känns som att Alla Hjärtans dag är årets grymmaste dag. När man kommer hem är Tusse (min katt) det enda levande ting som välkomnar en. Och visst är det mysigt, men hans kärlek är lixom inte samma sak, den är ju ändå rätt villkorslös bara jag ger honom mat.
    Men så får man istället se på fördelarna. Man kan vara ute med sina vänner hur sent och hur ofta man vill utan att behöva rapportera till någon. Man kan va sig stänga in sig och bara va när man inte orkar träffa nån. Man kan ta en kudde och skrika sig när man har lust utan att någon ifrågasätter ens mentala hälsa.
    Men samtidigt vore det kul om nån gjorde det ibland. Om frågan ”hur mår du?” verkligen var en fråga och inte bara en fras.
    Dock har jag insett att de gånger man känner sig ensam och övergiven ska man tvinga sig själv att fundera på vad som egentligen har ändrats. Många gånger kommer man då fram till att ens vänner är fortfarande ens vänner och himlen är fortfarande blå. Det som har förändrats är oftast bara ens egen syn på sin omgivning. Den där magkänslan man har att ens vänner inte tycker om en längre, att man gjort bort sig en gång för mycket eller vad det vara må, det kanske inte alls stämmer.
    Då får man istället göra precis som du och lyfta på luren, ringa den där vännen som man inte snackat med på länge och bara ta en promenad ut på Skeppsholmen utan några krav. Det är många gånger de enkla stunderna som sätter guldkant på livet.
    Du inspirerar Tina!

  2. Kära vän!

    Det är så lätt att tycka synd om sig själv och känna sig ensam när man inte har en partner. Jag vet, är själv singel sen 5 år (Varför?!, Vad är det för fel på mig?! Haha!). När jag tänker efter är det oftast inte en kille man saknar utan ett sällskap. Det är lätt att falla in in tankarna att ens liv skulle vara perfekt om man hade en kille. Utan bitterhet i rösten kan jag meddela att gräset inte är grönare på andra sidan. Det kan faktiskt vara oerhört jobbigt också att ha en relation. Är det någon som har haft en semester med sin partner utan problem? Vem vet om dina vänners relationer är bra? Det kanske är ett helvete? Din kollega kanske möts av brödkaveln där hemma! 🙂 Du är inte ett dugg ensam Kristina om att känna dig ensam, det är bara det att det är svårt att prata om. Du vet ju, när vi snackade om detta kom det ju fram att både du och jag kände likadant. Det gäller att ta tag i saken själv och ringa till sina vänner istället för att sitta och grotta ner sig. Precis som du gjorde! Helt rätt! Och när du var på din promenad, önskar du att du hade en kille då? Nej, troligtvis inte för du hade din goda väninna! 🙂 Min väninna kom på den eminenta ideen att ordna en sällskapsresa för de utan sällskap så nu ska jag på utlandssemester med 4 personer jag inte känner än.

    Och du Kristina, du är en av de mest omtänksammaste och varmhjärtade människor jag har träffat! 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.