Fjorton tioåringar rusar in i teaterlokalen och praktiskt taget klättrar på väggarna. Jag får använda magstödet och auktoritet för att få pli på gruppen. Jag gör blinkleken och Familjen Andersson fotoalbum, en improvisationsövning där de får välja fritt vilken familjemedlem de vill vara. Nästan alla vill vara djur. En är julskinka, två andra råttor och några katter. En är en födelsedagspresent. Ingen ville vara mamma och pappa. Det är det tråkigaste man kan vara. Den tredje övningen vi gör är alla helt fokuserade. Man kan höra en knappnål falla. I det svarta teaterrummet händer något magiskt och alla får ta del. Alla får ta plats. Barnen försvinner ut i höstsolen. Jag känner mig lätt i hjärtat. Det är en gåva. Att få dela med sig av teaterns underbara värld och magi. Här kan du vara vem du vill. Här kan du bli vem du vill. Här är du fri från verkligheten.
Jag stannar andäktig kvar i teaterrummet och den vackra grekiska skådespelerskan som har premiär ikväll kommer in med sin pappa som flugit från Athen. De vill att jag ska komma ikväll och se Psykosis av Sarah Kane. De har repeterat ett år. Ett år.
Jag ska komma men inte i kväll.
Springer i regnet i Haga. Känner mig fri och lycklig. Love min yngsta son berättar att han varit bäst på livräddningen. Att han dykt till botten och hämtat en docka. Viking, min äldsta har lärt sig räkna på japanska. Och jag åker iväg en stund och är förälskad…