Att dö före sitt barn…..

Foto: Micael Engström

Jag har skrivit det här tidigare. Trots det är det svåraste jag gjort. Både nu och då. Cancer och barn hör inte ihop. Att något så vibrerande och fantastiskt som barn rimmar så illa med något så destruktivt och ödeläggande som cancer, det är för mig en gåta men ibland mötas de båda världarna. Som här.

Ingenting skulle kunna komma emellan mig och min son Lennox. Vår genetik och blodsliga förbund var solitt och starkt. Aldrig i min vildaste fantasi kunde jag tro att jag bara 2, 5 år efter hans ankomst, skulle få en cancerdiagnos. Jag pratade med en onkolog för en tid sedan. Hon berättade att den mest utsatta gruppen med cancer är småbarnsföräldrarna. De lever med dubbla påslag av en oerhörd stress på många plan. Att inte få stanna kvar hos sitt barn, att sjukdomen påverkar barnen och att deras uppväxt präglas av en ansträngd vardag med besked, sjukhusbesök och en kanske mycket ledsen mamma eller pappa. Allt detta är oerhört tungt för någon som dessutom har en egen ångest och rädsla att bära.

Kho Lanta, Thailand-10

Det fina med att få cancer när man har barn är att man får en enorm drivkraft. En starkt brinnande eld nära hjärtat som enkelt hålls vid liv bara genom föräldraskapet. Sedan är det ju inte helt lätt eftersom livet är ju också så mycket enklare att lämna om man inte är någons mamma. Hur pratar man med sitt barn? Hur mycket ska man visa och berätta? Och hur förbereder man sitt barn om det värsta skulle inträffa när man inte själv vet utgången av sitt liv. Jag tror på att vara öppen. Att berätta på barnets nivå. Att låta dem följa med och välja peruk, vara med vid cellgiftsbehandlingar och få vara en del av processen. Annars skapar barn sina egna hjärnspöken och sin egen sanning och att veta att man kan lita på mamma eller pappa är oerhört viktigt i denna svåra situation.

När jag berättade för Lennox att jag var sjuk, att doktorn opererat min mage och vi tillsammans tittade på ärren visste jag inte alls vilka frågor som skulle komma. Jag var förbered på den värsta ”Mamma, ska du dö nu?” men istället ville han titta på Bolibompa och äta glass. En annan gång brast jag i mitt föräldraskap när jag försökte dölja min gråt och sa att jag bara fått något skräp i ögat. En tredje gång kom han hem från dagis och sa att han hade ont i sin cancer. Alla gångerna har det känts fruktansvärt tung att han ens ska behöva ta del av detta i sitt lilla liv men jag vet samtidigt att jag gör honom en otjänst genom att hyckla och ljuga. Jag har förberett hans minneslåda. Valt den med omsorg och fyllt den med saker jag tycker är viktiga för honom att ta del av. Hans första skor, bilder på mig och honom, min blogg i bokform, cd-skiva med min röst och kanske det viktigaste av allt. Ett långt brev där jag försöker beskriva vem jag var, hur hans föräldrar träffades och vad jag tycker är viktigt för honom att tänka på i livet. Det är förmodligen det jobbigaste jag gjort. Att skriva det där brevet. Jag minns att jag satt på jobbet och var tvungen att gå in på toaletten för att gråta flera gånger.

Lennox dop hemma i trädgården. Augusti-05

Andra praktiska saker är att jag tagit ett snack med några av mina närmsta väninnor som Lennox står nära. Att de ska kliva in och ta lite av en mammaroll. Det som Threst aldrig kan ersätta. Och jag pratar ibland med Lennox om hans extra mammor. Att han har det extra bra som har fler mammor. Och jag försöker ofta fråga på dagis hur de tycker han verkar må. Jag har förstått att jag är ganska unik i det här. Att man oftast inte planerar på detta sätt och att sedan, när prognosen visar på icke överlevnad, drabbas man av panik och kanske inte har förmågan att styra upp på detta sätt. Så jag tycker det är bra att jag gör det nu även om jag inte på något sätt är döende.

Man lever inte alltid som man lär. När jag ser min son springa naken genom vattenspridaren eller borrar ner näsan i hans små hårda lockar översköljs jag av en så stark våg av kärlek att mitt hjärta nästan stannar. Och den där elden jag pratade om tidigare är starkare än någonsin.

Av Lotta Gray

www.vimmelmamman.blogg.se

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.