Det är lätt att idealisera det som inte längre finns.

Ett foto på en kär vän, som dog för något år sedan, dök upp på min dator. Jag satt och bläddrade bland olika saker och så var han plötsligt där. Med varma, kloka ögon och… en fundersam, närvarande hållning. Det såg ut som att han tittade på någon som han kunde ha långa, mysiga, förtroliga samtal med.

Det sved till av saknad. Jag önskar att vi kunde ha den där mysiga samlevnaden nu. Så kom jag på att bilden ljög. Hur kär han än var mig, hade vi aldrig de där stunderna. Han var inte lugn och klok när vi var tillsammans. Sannare är att vi ofta grälade om inställningen till livet eller umgicks under tystnad.

Jag kan fortfarande minnas hur det verkligen var, även om jag inte längre kan känna den irritation som en gång fanns. Men för var dag som går, bleknar mitt minne och en idealiserad bild av honom tar över.

När den idealiserade bilden tagit över helt, kan det komma att hända jag klandrar mig själv för att jag inte tog bättre vara på den vänskapen. Om jag inte passar mig så kanske jag hamnar längtandes efter en tid, fylld med människor, som aldrig har funnits.

Stockholm från Katarinavägen den 2 mars.
Stockholm från Katarinavägen den 2 mars.

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.