När den duktiga flickan gav upp och lärde sig älska sig själv

Man behöver kunna älska sig själv för att kunna tänka sig själv frisk. Men det kunde inte jag. Jag pratade t.om med en kvinna en gång som sa: ”Jag har jobbat som terapeut i 17 år varav 15 år med missbrukare men jag har aldrig träffat någon med lika starkt självförakt som du!”  Då förstod jag att det var något allvarligt galet med mitt sätt att se på mig själv..

I ett avsnitt av Oprah en gång medverkade en kvinna som gjorde ett enormt intryck på mig. Hon levde på övertid eftersom tumören i hennes huvud borde ha dödat henne för länge sedan men det var inte det som var det viktiga, utan hur hon strålade! Hon visste att hon när som helst kunde dö och hon utstrålade en sådan FRID. Och kärlek.

Det jag såg i hennes vackra, vackra ögon kunde jag förstå på något sätt, långt där inne i mig själv och jag tänkte; Så där vill jag också må! Varför ska vi vänta tills vi vet att vi är döende med att leva i den känslan? Tänk om vi egentligen kan ha tillgång till den hela livet?

Jag hade redan som väldigt liten flicka en övertygelse om att jag måste vara perfekt och oklanderlig för att inte ”stötas ut ur flocken”. Var jag jobbig och fel skulle ingen vilja vara nära mig.  Jag lärde mig att bli fantastiskt charmig, duktig och kapabel men eftersom jag inte alltid lyckades vara perfekt så byggdes ett enormt självförakt upp. Jag var ful och fel och falsk!

Om man tycker passionerat illa om sig själv alltför länge kan man bli sjuk. Och det blev jag.

Duktigt som jag var försökte jag genast tänka mig frisk igen och jag läste en hel massa böcker men på många, många ställen stod det om hur viktigt det är att älska sig själv för att kunna läkas. Och jag kunde liksom inte..

Under de många år jag var sjukskriven försökte jag förstås flera gånger komma tillbaka. Jag sa till alla att ”nu mår jag bra och ska börja sjunga igen!” Men jag orkade inte riktigt. Skammen av att misslyckas spädde på mitt självförakt och tillslut en dag tvingade jag mig till inse ”sanningen” och ge upp. Jag var ju ingen! Jag var ingenting! Jag kunde inte bidra med något alls till samhället och hur kunde jag fortfarande kalla mig sångerska? Pinsam. Värdelös. Patetisk!! Som jag såg det hade jag inget värde alls och jag var nu varken fantastiskt charmig, duktig eller kapabel och i min inre begreppsvärld var det livsfarligt! På ett omedvetet plan var jag ju övertygad sedan barnsben om att jag då inte längre skulle ha något existens-berättigande i flocken. Jag skulle stötas bort!

Det jag just hade gjort var att jag hade vågat möta min största rädsla och stå kvar i den. Då hände någonting! När jag inför mig själv naket hade blottat denna skamliga ”sanning”, att jag inte dög till någonting och hela mitt jag darrade av ångest, släppte jag taget om kontrollen, kapitulerade… och allt blev lugnt! Lugnt och liksom vänligt.

Den där bilden av mig som fantastiskt charmig, duktig och kapabel (men ganska ansträngd och jagad) fanns inte kvar längre. Nu fanns den bara… som en liten fladdrande låga. Inte stor men självklar, som om den innehöll all världens kraft, visdom och kärlek. Den där lilla, lilla lågan var jag och jag var fantastisk och dög faktiskt precis som jag var utan att behöva prestera någonting alls, alls, alls! Jag bara var.

Där och då fick jag så äntligen tillgång till den där fantastiska friden jag hade sett i kvinnans ögon hos Oprah.

Friden och kärleken till mig själv!

 

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.