Ordinerad lekfullhet!

I morse gjorde jag något lite udda. För mig alltså. Jag fick tummen ur och åkte iväg till den här databutiken som skulle ha några häftiga ”invignings-erbjudanden”, bl.a. på en liten laptop som vi har suktat efter ganska länge. Tio stycken skulle det finnas. Ganska så många var det som stod där utanför och köade när jag kom dit  och det var fyrtio min kvar tills de skulle öppna. Vissa som kände varandra stod och pratade om vad de skulle köpa (om de nu skulle hinna fram innan allt var slut!) och andra stod ensamma, sammanbitet tysta. Någon pratade i telefon med sin livlina hemma som tydligen kollade upp och jämförde priser på nätet. Klockan rörde sig mot tio och killarna där innanför gallergrinden sopade som galningar och putsade iPad-skärmar och stod i. Adrenalin-nivån började kännas plågsamt hög och när en av killarna kröp ut under den halvöppna grinden och delade ut små fina blanka påsar med fint invignings-presentkollijox kunde jag inte öppna min eftersom jag var så himla fokuserad på målet (att hinna först till killarna bakom kassadisken). Påsen liksom störde. En tanke flög igenom mitt huvud: Kunde det här vara en avledande manöver? En fälla? Skulle de öppna grinden nu när alla som i trans slet upp sina fina blanka fiskdamms-påsar så att några onda vip-människor kunde tränga sig förbi och hinna före till de tio små laptoparna? Jag vägrade att titta i min påse, höll den bara under armen i ett stadigt sprinter-grepp. ”Hur mycket är klockan, egentligen?” ”Hon är faktiskt redan över tio..” Nu bultade mitt hjärta så hårt så det inte var klokt, jag kunde nästan inte andas.. Och så plötsligt händer det! Alla ljud förvinner och allting börjar röra sig i slowmotion. Grinden börjar höjas och jag som är ca en meter lång kommer under grinden först av alla och springer med sprinter-slowmotion-steg och ett ”mmwoaaaaaaah” stigandes upp ur strupen. Overkligt! Väl framme vid de två killarna bakom kassadisken höjer jag mina sprinterarmar i en vild segergest och hinner inte riktigt anpassa min röst till att låta civiliserad utan hojtar obehärskat till dem; ” VEM AV ER VILL HA MIG?” Och sedan hjälper en av dem mig att köpa den allra, allra första av de tio små laptoparna och jag kan därefter tränga mig ut genom folkmassan, som tyvärr inte hann först, med ett seger-rus-flin över hela ansiktet. Optimalt champagne-läge!!

Om ni undrar vad det här har att göra med hälsa så kan jag berätta att det handlar om OMPROGRAMMERING. Jag har nämligen ordinerat mig själv lekfullhet och att inte ta mig själv på så jäkla stort allvar! Jag har nämligen haft en tendens att vara för tungsint för mitt eget bästa så, eftersom jag vill vara som en av alla dem jag känner som har en sådan där härlig, sund, lekfull attityd till livet, behöver jag träna! Jag härmade, eller modellerade, som det heter, en människa som bara leker lite och har kul. Jag vill ju inte längre vara tungsint utan lekfull- så då programmerar jag om mig själv genom att träna mig på att göra som lekfulla människor gör. Och det funkar! Den där härliga känslan finns fortfarande kvar.

Och nu är det dags att packa upp den. Den allra, allra första av de tio små laptoparna!

God natt med er!