Bergmans testamente

Igår hade jag skådespelarsamtal med Jan Malmsjö, Sveriges svar på Frank Sinatra fast Janne är bättre skådis. Janne är så mångfasetterad. Få människor sprider så mycket positiv energi omkring sig som Janne ändå berättar han att han ofta är deprimerad när jag frågar om de svarta stråken. Han berättar också att han haft två strokes, en mitt under föreställningen Dödsdansen. Han gör korstecknet när jag frågar om Lars Norén. I Noréns Dagbok står inga snälla saker och Janne har svårt att förlåta. Janne sjunger, gör danssteg och är fortfarande vid snart 80-års ålder en riktig sång och dansman. Det roligaste han hade gjort var La cage aux folles som Albin i Malmö. Han växte upp med homosexuella på Hippodromteatern i Malmö där hans föräldrar arbetade så den världen är bekant för honom.   När vi avslutar och går ut i kulissen undrar Janne varför jag hade Fanny och Alexander liggande på min stol. ”Tänkte du läsa något i den undrar han. ” Ja, det hade jag tänkt men det blev aldrig tillfälle” ”Vad hade du tänkt läsa?” frågar Janne. Jag hade tänkt läsa ” Jag älskar den här lilla världen innanför det här husets tjocka murar. Och så tycker jag om människorna som arbetar i den här lilla världen. Utanför finns den Stora Världen och ibland lyckas den lilla världen en sekund spegla den stora världen, så att vi förstår den bättre eller också ger vi människorna som kommer hit en möjlighet att för några ögonblick eller sekunder… att för några sekunder glömma den svåra världen därute. Vår teater är en liten – ett litet rum av ordning, reda, omsorg och kärlek” Janne tittar allvarligt på mig. ”Var det det du tänkte läsa? Det är Bergmans testamente.”  Orden kramar mitt hjärta så jag blir alldeles varm. Det gnistrar idag. Äntligen kommer ljuset tillbaka.