Meny
Om du söker efter vetenskapliga artiklar om lärande och hjärna kommer du att hitta 80000 artiklar som publicerats sedan 1945. 80% av dessa har kommit ut efter 1990 och 50% sedan år 2000. Hjärnforskningen exploderar och jag tänkte idag dela med mig av lite spännande forskning!
I en ettårings hjärna bildas cirka en miljon nya synapser i sekunden. Under de kommande åren försvinner de som inte tas i bruk och hjärnan skräddarsys till sin unika miljlö. Somliga beskriver det som att man först har ett bibliotek med böcker och de man ej läser försvinner. Exempelvis har små japanska barn inga problem att skilja mellan r och l, men när man ej behöver ljudet i språket så försvinner förmågan.
Kan tonåringars beteende förklaras av en omogen hjärna?
Vi vet idag att hjärnan utvecklas fram till 25 års ålder. Sist mognar det som kallas prefrontalcortex som sitter längst fram vid pannloben. Prefrontalcortex är den del som hjälper oss att vara förnuftiga, planera och tänka långsiktigt. Den kan beskrivas som hjärnans dirigent som samordnar och anpassar. Den fråga många ställt sig är hur tonåringar värderar risker och belöningar och en teori framförd av B.J. Casey, vid Sackler Institute i New York, är att belöningssystem och Prefrontalcortex mognar i otakt. Tonåringar skulle då kunna ha ett moget belöningssystem men omogen pannlob. I ett experiment där försökspersoner fick spela på ett spel liknande en ”enarmad bandit”, kunde mätas att 14 och 15 åringar hade en starkare respons i belöningssystemen än både yngre och äldre deltagare. William Killgore och Deborah-Yurgelun Todd, från Harvard har också framfört teorin att tonåringars hjärna är starkare driven av emotioner, och mindre av prefrontalcortex.
Det är intressant att att fundera kring detta då också personer med skador i pannloben får svårigheter i att värdera risker och vinster. Kanske kan detta också förklara somliga missbrukares beteende då ett långvarigt missbruk just påverkar prefrontalcortex.
Miljön gjorde mer skillnad än arvet för bekymrade råttungar
I mitten av 1990-talet upptäckte Meaney att en del råttor hade fler glukokortidreceptorer i hjärnan än andra, och därför var mer stresståliga. Hans tes var att detta berodde på att deras mammor hade putsat dem och överöst dem med omsorg. Ungar vars mammor har slickat och pysslat om dem växte upp till råttor som mötte oroväckande händelser med tillförsikt. Råttor vars mödrar sällan slickade och putsade dem blev ängsliga och stressade och fick en tendens att stelna till av rädsla. Då bekymmerslösa råtthonor födde bekymmerslösa råttungar antog man att detta var genetiskt. Men Meaney som var skeptisk öppnade en slags adoptionsbyrå för råttor och lät överspända mammor uppfostra ungar som fötts av bekymmerslösa mammor. Han påvisade ett visst biologiskt arv, men konstaterade i sin studie att miljön gjorde mer skillnad än arvet.
Vi har mer aktivitet i vänster frontallob när vi är optimistiska, på gott humör, glada och hoppfulla om framtiden. När den högra frontalloben är mer aktiv än den vänstra svänger sinnesstämningen nedåt. Flera studier visar att vi tycks födas med olika balans mellan loberna men att även detta kan tränas. Bland annat kan vi öka vår vänstersidiga aktivitet genom regelbunden mindfulnessträning under ett par månader. Studier visar att det sker en förskjutning av aktiviteten från den högra till den vänstra sidan, från irritation och stress till lugn och glädje. En av de ledande forskarna Richard Davidson uttrycker ”Happiness is a skill” och menar att lycka är en färdighet som vi gradvis kan lära oss med hjälp av regelbunden mindfulnessmeditationsträning.
Jag tycker att man skall ha en kritisk hållning till nya vetenskapliga rön, men visst är det spännande!
I
Det blev lite av varje idag och innan jag säger hejdå vill jag gärna dela ett intressant radioprogram jag lyssnade på under dagen i Vetandets värld. Det handlar om diagnoser med frågeställningen om de hjälper eller stjälper. Jag kommer att prata mer om detta.
Ta hand om er!
/Gabriella
