Neurorevolutionen

Jag läser om Bill Clintons tidigare kampanjstrateger, Tom Freedman och William Knapp, som slog ihop sig med Freedmans bror psykiatrikern Jonathan Freedman för att med MRI-kamera ta reda på hur väljargrupperna reagerade på propaganda. Försökspersonerna visades filmer och man såg att somliga upprördes betydligt mer av faror och hot än andra. Jag läser om ett spännande experiment där 32 frivilliga personer fick en elstöt på foten för att se vad det handlade om, för att sedan få välja mellan att få en starkare stöt omgående eller en något svagare stöt efter 30 sekunders fördröjning. Nästan 1/3 del valde att få den  värre stöten omgående för att få det avklarat. Professor Gregory Berns och hans forskarkollegor  såg senare att de skräckslagna som valde att slippa väntetid hade en markant förhöjd aktivitet i det hjärnområde som ansvarar för uppfattningen av fysisk smärta.

Jag har just avslutat boken Neurorevolutionen av Lone Frank (2013), vetenskapsjournalisten som farit land och rike runt för att höra de främsta forskarna berätta om framkanten i modern hjärnforskning. Neurovetenskap ses som nästa stora revolution efter DNA revolutionen och tänk på det, att vi idag med de nya avbildningsteknikerna PET, MRI, SPECT  för första gången kan se direkt in i den levande, arbetande hjärnan.  Jag har alltid varit intresserad av människor och människors olika beteenden och att nu kunna studera kopplingen mellan hjärnprocesser och vissa typer av beteenden är stort. Det hjälper oss att förstå den mänskliga naturen och vi kan bara tänka oss in i vad det kan innebära i framtiden.

Lone Frank skriver  om aktuell forskning som visar att vi är olika bra på att tyda emotionella budskap i ansiktsuttryck och således har olika möjlighet att känna in andras mående. Hon intervjuar forskare som förklarar att investerare som håller sig emotionellt stabila både vid vinst och stor förlust, lyckas bäst och hur vi har mätbart olika stark förmåga att känna empati för fuskare.  Kanske är de experiment som fascinerar mig allra mest ändå David Lykkes vid University of Michigan och Harvard professor Richard Davidsons . Lykke  har studerat lyckokänsla och kommit fram till att ca 50% av vår lycka beror på våra gener, ca 10% på våra livsomständigheter och 40% på vår inställning.   Grovt förenklat kan man säga att Davidson upptäckt att lyckans primära säte är ett område i den vänstra prefrontala cortex och att ju mer vänstersidig aktivitet vi har, desto gladare och tillfreds med livet är vi och ju mer högersidig, ju större risk för depression.  Med sin forskning visar han att vi på samma vis som att vi har en individuell grundkondition, temperaturkurva eller andningskapacitet, har en individuell grundlyckonivå (set point). Likt ett klimat kan det finnas dagliga variationer, men finns ett så kallat grundklimat. Tränar vi på att känna mer engagemang, vänlighet och omtanke kan vi förbättra vårt “klimat” och tillsammans med Dalai Lamas pågår fascinerande forskning inom området. Då vi idag kan se ett tydligt samband även med vänstersidig aktivitet och  immunförsvar kan samma träning även förebygga fysisk sjukdom.

Låt oss träna upp den där vänstra sidan så kommer vi lättare på fötter när livet då och då kastar oss omkull och vem vet, kanske kommer Sverige liksom Bhutan i Himalaya så småningom räkna med “bruttonationallycka” som en del av den nationella bokföringen? Allt gott! /Gabriella