Redan första meningen borde räcka för ett uppror: ”Smedsberget i Lycksele är ett typiskt svenskt äldreboende – här finns för mycket mediciner, för få aktiviteter och maten smakar ganska lika dag efter dag”.
Svts nya serie ”Sveriges bästa äldreboende” är upprörande. Man känner skam och det både smärtar i hjärtat och svider i magen att se vad vi vanliga svenskar har att vänta när vi avslutar våra liv. När vi arbetat ihop till nästa generations pensioner, bidragit till chefers miljonbonusar och aktieutdelningar. När vi lotsat våra barn genom skola med läxförhör, tonårskriser och bostadsproblem. Betalat vår skatt hela livet. När vi lagat mat, städat, tvättat ja när vi verkat och varit del i ett samhälle som en gång i tiden hade respekt och ansvar för äldre.
Hur har det kunnat bli så här? När tar livet slut, frågar man sig. Inte tycks det vara när man dör i alla fall… Värdigt och rikt liv, vad är det när du ligger ensam i din säng och väntar på att tiden ska gå. Önskar att du inte ska behöva vakna till ännu en dag när du inte ens får komma ut.
Personalen stannar inte en enda minut längre än vad de behöver, suckar de gamla. Och personalen lider av ständiga besparingar. Kämpar sig framåt. Känner sig tyngda av alla krav. Men det är heller inte lätt att förändra. Det riskerar att bli indirekt kritik av personalen som känner att deras arbete har låg status. ”Ingen tackar oss”, är känslan. Då blir man lätt negativ till förändringar. Ändå är något av det viktigaste just personalens engagemang.
Men visst kan det gå att, som Jane Lindell Ljunggren säger, bedriva äldreomsorg med mycket kärlek och välbefinnande för de äldre på en kommunal budget. Hon gör ju det på sitt prisbelönta äldreboende på Gotland. Det behöver inte stå en tv på i dagrummet hos dementa som inte förstår något av vad de ser. Det behöver inte vara så otrivsamt med beige väggar och dödstysta korridorer. Eller som den unga undersköterskan på Smedsbacken konstaterade, det vore trevligt om det kändes som ett hem inte ett lasarett…
Varför ser vi inte till helheten? Som Yngve Gustafson, professor i geriatrik, så insiktsfullt konstaterar när han påtalar att ”besparingen” av att släcka varannan lampa är så galet. Om en gammal ramlar i onödan pga det dåliga ljuset får samhället kostnader på minst en kvarts miljon. Ett dyrt sätt att spara pengar.
Många gamla har väldigt låga krav, men ändå får de mest sitta ensamma på sitt rum och titta ut. Övermedicinerade, felmedicinerade och undernärda. Hur ska man då kunna känna att man har något att leva för?
Vår generation är uppvuxna med bilder på ”svältande barn i Afrika”, men enligt Yngve Gustafson är ett av de största missförhållande inom svensk äldrevård att vi har så många gamla som svälter! 2013.
Och alla dessa mediciner. Att varannan svensk över 80 tar MER än tio mediciner per dag är närmast overkligt. Att de dessutom äter mediciner som är direkt olämpliga för äldre, i farliga kombinationer eller får i sig alldeles för stora doser är ju en fullständig gåta i vårt land med alla högutbildade läkare. I synnerhet om man just läst vetenskapsjournalisten Henrik Ennarts utmärkta bok ”Åldrandets gåta” där det klart framgår att på de platser i världen där det finns flest riktigt gamla, 100-plussare, har man ett friskt åldrande. Man tar i princip inga mediciner alls och lever tämligen aktiv till den dag man dör. Man gör inte som vi, behandlar värk, nedstämdhet och sömnproblem med piller istället för att fråga varför? Så har också denna felaktiga läkemedelsanvändning blivit den vanligaste orsaken till att gamla i Sverige blir sjuka idag.
Vi glömmer lätt det som Jane Lindell Ljunggren sa till personalen ”Det finns inget läkemedel i världen som kan ersätta det ni gör varje dag. Ni är den bästa medicinen. Glöm aldrig det!”
Äldres felmedicinering kostar samhället omkring 10 miljarder varje år. 10 miljarder! Hur mycket bättre skulle inte äldrevården kunna bli för de pengarna?
Camilla