Meny
Ungefär 10 procent av alla barn i Sverige har upplevt våld i hemmet någon gång. 5 procent upplever våld ofta. Det är ju otroligt många – hur är det möjligt?
När jag läst att siffran är så hög (som jag inte visste) gick jag direkt in på nätet och började söka mig runt bland forum och sajter där barn och ungdomar själva skrivit om sin situation hemma. Det som förvånade mig mest var hur komplicerade många av deras livssituationer var/är. Jag tänker (aningen naivt, kanske) att ett slag aldrig är rätt, och att den andra vuxna ska ta tag i läget och sedan kan problemet lösas. Svårare än så borde det väl inte vara? Men barnens berättelser var så komplicerade att jag själv satt där med pannan i djupa veck och funderade över hur jag själv skulle lösa situationen. Flera gånger kom jag inte fram till något svar. Jag hade inte kunnat lösa det nu, än mindre när jag själv var barn.
Foto: Claudio Bresciani / Scanpix
Till exempel:
”Jag bor tillsammans med mamma och pappa. Min pappa har alltid varit sträng men nu på senaste har det blivit värre. Han hittar på anledningar för att skälla på mig eller försöker skapa situationer som gör att han måste skälla på mig. Om jag tex glömmer att torka av bordet efter jag har ätit frukost så blir han jättearg och skriker elaka saker åt mig, ibland slår han till mig. Han brukar gå in i mitt rum när jag inte är hemma och stöka ner för att han sedan kan skälla på mig att jag inte städat mitt rum, då skriker han och slår mig. Vad ska jag göra?! Jag vill inte sätta min pappa i trubbel, hur ska jag göra då? Min mamma tar alltid hans parti även fast hon sagt vissa gånger att han kanske ”överdrev en smula”. Jag har berättat för mina kompisar, men dem förstår inte riktigt.”
Ja, hur gör man här? Om pappan kör något slags psykiskt spel, skäller mycket och slår ibland. Mamman ser eller upplever inte situationen på samma sätt som barnet. Vännerna förstår inte… Även om man ringer Bris eller säger till en vuxen i skolan…. Hjälper det?
Ett annat komplicerat fall jag hittade var en mamma som delade med sig av sin oro. Hon och hennes exman delade på vårdnaden om ett litet barn. Barnet hade de senaste två åren då och då påpekat att pappan slog.
”Jag vill inte gå till dagis för då kan pappa komma och hämta mig. Jag vill vara med mamma. Pappa slår och sparkar. Mamma slår inte”.
För det första, hur gör man som mamma när ett barn kommer hem och berättar det här? Alltså, att pappan slår. Vad är sant och vad är inte sant? Å visar det sig vara sant vet vi ju att det ändå inte är så enkelt att lösa situationen. Ständigt döms barn till obligatoriskt umgänge med föräldrar som slagit, hotat och sexuellt förgripit sig på den andra föräldern. Ja, till och med mördat! Även om barnet har sett hur mamman blivit misshandlad måste hen alltså bo hos den föräldern som slagit. Föräldrars rätt att ha kontakt med sitt barn verkar många gånger gå före barnens rätt att vara trygg…
Så även om en mamma skulle misstänka att pappan slår barnet är det inte lätt att få barnet att sluta bo där. Risken är nämligen att hon anklagas för umgängessabotage, vilket kan användas emot henne så hon helt förlorar vårdnaden.
Det tredje och sista knepiga fallet jag hittade när jag sökte runt var när det finns djur med i bilden. Sociologen Carin Holmgren har i en studie frågat kvinnojourer och brottsofferjourer runt om i landet om deras erfarenhet av att djur också blivit utsatt för våld eller fungerat som ett sätt för mannen att hålla kvar kvinnan och barnet i relationen. Av 87 kvinnorjourer som besvarade enkäten var det 66 jourer som uppgav att de hade erfarenhet av detta. Hur agerar man om man har ett barn och en hund, mannen använder hunden som utpressning för att hålla ihop familjen. Han skadar hunden eller hotar att döda hen om familjen lämnar eller anmäler honom.
Som sagt, 10 procent av alla barn har någon gång upplevt våld i hemmet. 5 upplever det ofta. Det är extremt svårt för ett barn att hantera en sådan situation och det skadar barnet enormt psykiskt att behöva leva i ett sådant hem. Eftersom det här uppenbarligen är ett stort folkhälsoproblem – varför behandlas det inte som det? Varför finns det barn som måste vända sig till Flashback för att få hjälp och vägledning?
Referens och länktips:
Artikel i Läkartidningen
Debattartikel i DN
Kvinnorjouren
