Meny
Brunbrända ben i högt gräs, myggbett som kliar och smält glass som rinner längst med armen. Det är vad jag tänker på, när jag tänker på barns sommarlov. Bilden som Astrid Lindgren har målat upp för mig genom böckerna, och bilderna jag ser varje dag i mitt instagram-flöde, har fått mig att tro att det är så här det ser ut för varje barn i Sverige. Så fort de sjungit färdigt Den blomstertid nu kommer och kramat sina vänner hejdå, springer de väl ut till en färdigpackad bil som står och väntar på parkeringen och beger sig ut på ett soligt äventyr som varar ända fram till mitten av augusti?
Men nej, så är det ju såklart inte. Det vet jag ju. Men det är lätt att tänka att sommaren är så fantastisk, bara för att det är sol och värme omkring oss. Men faktum är ju att den kan skapa mer ångest och nedstämdhet än den mörkaste januaridagen. Jag läste till exempel en artikel i Metro om en ung tjej, Katja, som bodde tillsammans med sin mamma på en kvinnojour. För henne var ju skolan det bästa som fanns, där fick hon umgås med sina vänner på lika villkor – där var hon som dom. Men på sommarlovet blev det aldrig mer tydligt att hon levde ett helt annat liv. När alla andra barn snackade om utflykter och resor, var hon tyst för hon skämdes. Och i augusti, när barnen samlades igen och en och en berättade för alla vad de gjort under sommaren, vad kunde hon säga då?
Jag tänker också på lite äldre barn, typ tonåringar, som känner en sådan enorm press på grund av utseendefixeringen som råder i samhället. Vuxna börjar tjata om beach 2014 redan efter juldagarna, och det ena bantningsrådet efter det andra dyker upp i alla möjliga medier. För dom, blir sommaren jobbig för de känner att de inte lever upp till vuxenvärldens ideal. Att ligga på stranden i en bikini eller i badbrallor, känns så jobbigt.
Ja, för vissa kommer blomstertiden, men för många andra känns juni, juli och augusti som rätt vissna månader.
