Meny
Tänk om vi kunde få känna oss ok utan ett virus
”Det känns ju fel att säga detta men jag mår faktiskt riktigt bra”, ”ja, det klart att jag lider med alla som är sjuka och det är ju verkligen hemskt detta virus, men för mig personligen så har senaste veckorna varit bättre än på länge, mycket länge, om jag nu ska vara helt ärlig”. Detta är en vanlig kommentar från klienter som klivit in i terapirummet efter att de just fått frågan om de önskar lite kaffe och samtidigt fått den givna frågan om hur det står till.
Utanför fönstret börjar vårens solstrålar komma fram. På gator och torg pratas det om Covid-19 och dess framfart. Människor frågar artigt varandra hur de mår, hur de klarar av krisen, om de är friska. Somliga är isolerade, andra lever på som vanligt. Somliga hostar och nyser, andra ser pigga och starka ut. Hjältar på intensivvårdsavdelningar kämpar dygnet runt för att rädda liv, hjältar på ålderdomshem kämpar för att ge de äldre fina stunder och dämpa anhörigas oro.
Samtidigt kliver människa efter människa in på mitt rum och ursäktar sig för att de mår bättre än vanligt. Jag fascineras över fenomenet. Hur kan det vara så? Och varför detta ursäktande för att må bra? Får vi inte må bra när det är kris? Är det inte det vi hela tiden jobbar med, att ta hand om oss, att tänka konstruktivt, att använda oss lite av det vi tränat i mindfulnessgruppen och på yogan hela terminen. Self-compassion. Har vi inte lärt oss att det inte handlar om att vi inte bryr oss om andra för att vi hjälper oss själva? För att vi inte dömer oss och talar med den kritiska rösten som säger att vi är fel.
Jag kunde räkna ut att de som varit utbrända, de som varit dubbel- och trippelbokade med möten och resor i jobb nu mådde lite bättre av sitt andrum. Jag kunde räkna ut att de med social fobi, med asperger, de som beskrev sig som HSP, de som led av ”afraid of missing out” skulle känna en viss lättnad idag. En lättnad då kravlösheten givit dem ett litet OK. Ett litet ok att få vara som de är, utan att döma sig. En slags vi-känsla och kravlöshet som många beskrivit. Som en kvinna sa samtidigt som hon skrattade lite: ” det är som om jag tränat för att vara i karantän i hela mitt liv. Jag är ju alltid hemma själv, det är ju så jag trivs, att behöva baka mitt egna bröd om det behövs är inget problem för mig, skillnaden idag är att jag känner att det är ok”. Den unga tjejen som sa: ”förut har jag känt mig så tråkig när jag bara är hemma och mina gamla gymnasievänner hittar på så mycket hela tiden. Jag har känt mig så annorlunda som vill vara själv, men nu är vi i samma sits. Nu är det helt ok att vara jag”.
Det som förvånat mig är att de som sökt hjälp för sin oro, de som fått diagnosen GAD (generaliserat ångestsyndrom) också varit mer lugna än förr. De har till och med varit lite förvånade själva. Jag tänker att det är lite som när man ser ett mörkt moln långt borta på horisonten. Det ser så mörkt och kusligt ut på håll, men ljusare och mer hanterligt när det är ovanför ens huvud. Kan det vara lite så? Jag tänker återigen på detta med att inte känna sig ok. De som sökt hjälp för sina orostankar har ju inte bara kommit för sin oro utan för den skam många känt för att de just känt oro i en värld där de egentligen har det så bra. Många har uttalat att de har bra jobb, bra familjer, har det bra ekonomiskt och så detta ständiga tjatter om onödigheter. ”tänk om….tänk om…..tänk om…..tänk om…..tänk om jag blir sjuk på resan, tänk om jag säger fel sak på mötet”. Nu är det som att det är befogat att leva med oro. Nu finns en given legitim oro att lägga sitt orosfokus på. Det är ok att oroa sig idag. Hm….kan det vara så? Tänker jag i min reflekterande stund.
Tänk om vi kunde få låta oss vara som vi vill vara utan att döma oss själva för det. Tänk om hon som vill ta det lugnt skulle få göra det utan pockande krav om att behöva prestera, tänk om hon som vill vara själv kunde låta sig känna att det var ok att vara själv, tänk om hon som oroar sig skulle få hantera bara sin oro och inte dessutom detta lager av skam. Tänk om vi kunde få säga att vi mår bra under en kris utan att samtidigt viska, ”jag skäms att säga det”.
/Gabriella
