Äta bör man

Idag läser jag skrämmande nyheter i DN. Bara i Stockholms län har cirka 20.000 unga kvinnor och flickor någon form av ätstörning. De yngsta patienterna är i 8–9-årsåldern. Cirka 2.700 får behandling, antingen inom den specialiserade vården eller inom psykiatrin. Nu satsar dock landstinget 12 miljoner extra på ätstörningsvården. Detta är mycket positivt. Men då handlar det ändå om att behandla de som redan insjuknat, medan den stora utmaningen är att unga tjejer inte ens ska behöva utveckla en ätstörning. Varför har det blivit såhär? Hur är det öht möjligt att flickor i 8-9 års åldern slutar äta, för att passa in i ett skönhetsideal där proportionerna, i dubbel bemärkelse, fullständigt spårat ur? I veckan hade jag ett möte tillsammans med Mi Ridell och Paula Ternström angående en idé vi har om att göra en föreställning om kvinnors relation till kroppen och ätande/mat. Det är ett område som definitivt behöver lyftas fram och debatteras. Själv brottas jag ständigt med vad jag borde äta, eller snarare inte borde äta, för att gå ner de där önskade fem kilona. Samtidigt blir jag så arg på mig själv för att jag går på allt det där, att jag borde veta bättre, ha bättre självkänsla och tillräcklig kunskap för att inte låta mig dras med i hur man som kvinna SKA se ut…för att vadå? vara värdefull och duga? Som om mitt värde kunde avläsas på vågen och inte i vem jag är som människa. Nej, jag protesterar och tänker gå ut i solen, äta en härlig brunch och lysa i all min kraft!