Cancern lärde mig att se livet

”Det är cancer”. Beskedet kom som en chock där jag satt i läkarens mottagningsrum. Linus, bara några veckor gammal, låg i vagnen bredvid och sov.

 Jag var 38 år gammal och hade just fått mitt fjärde barn. Två år senare kan jag konstatera att de flesta faktiskt överlever ett cancerbesked även om min första tanke när jag själv fick beskedet var ”Kommer jag att dö nu?”

Det är precis två år sedan. Det var som att kliva in i en helt ny värld där jag kände mig både vilsen och rädd. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen med mina frågor, tankar och min rädsla. Ofta sökte jag efter information på internet, information som kunde hjälpa mig att tolka min nya värld. Jag ville hitta svaren på icke medicinska frågor av praktisk karaktär; hur berättar jag för barnen, vad gör jag när peruken inte fungerar i en småbarnsmammas vardag eller var hittar jag stöd när jag känner mig vilsen och rädd mitt i natten? I det virrvarr av information och samtalsforum som finns på internet hade jag dock svårt att hitta rätt.

Någonting som dock hjälpte mig var den blogg som jag startade under min behandlingstid då jag bland annat fick höga doser av cytostatika (cellgift). Själv fick jag genom bloggen stöd från andra kvinnor som gått igenom en cancersjukdom före mig, samtidigt som kvinnor som fått sitt cancerbesked efter mig kände sig styrkta och fick hjälp av min berättelse. 

Efter sjukdomsperioden har bloggen utvecklats till ett webbmagasin, en community, för cancerdrabbade kvinnor och deras anhöriga – helt enkelt det stöd jag själv kände att jag saknade. Kontakter med andra i liknande situation är en viktig del av den bearbetning som följer på en allvarlig sjukdom. Att få uttrycka sina känslor och tankar, att få insikt om att andra gått igenom liknande saker eller att det finns konkreta saker att göra för att underlätta sjukdomsperioden – allt detta har betydelse för livskvaliteten. 

Såklart var det jättetufft att mitt i Trött mamma och glad bebissmåbarns-
perioden drabbas av cancer. Min övertygelse är dock att vi aldrig ställs inför en utmaning som vi inte är starka nog att klara av. Idag kan jag se att jag som person utvecklats och lärt mig oerhört mycket under de här två senaste åren. Jag har förvisso fått en påtaglig insikt om att mitt liv är ändligt och att jag inte vet hur långt det kommer att bli. Men det har å andra sidan fått mig att uppskatta livet på ett nytt sätt – livet har fått skarpare färger och dofter och jag har en mer positiv livsinställning. Barnen är sötare och min man ännu härligare. Och ingen annan än jag själv bestämmer hur mina dagar ska bli. 

Helena D.

P.S. Namnet Clife uttalas ”see life” och symboliserar min främsta lärdom av sjukdomen; jag lärde mig att till fullo se livet!

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.