Meny
Psykiskt sjuka blir uppsagda från sina andrahandsbostäder i Täby.
Ett brev betyder så mycket. Det vet vi alla, och i detta fall sände kommunen i Täby helt enkelt brev som sade att de boende skulle bli uppsagda och måste söka annan bostad.
Även om man inte anser att dessa lägenheter behövdes, så står det i artikeln, så är det ju den enda trygghet dessa människor har! Vart ska de vända sig för att få en ny bostad? Man måste tänka sig in i hur en redan sjuk och svag person kommer att reagera på ett sådant brev.
Gå via kontaktpersoner, eller tala med de berörda, hjälp dem att försöka hitta annat boende och lova att de inte står på bar backe utan att de får bo tills man hittat annat boende.
Hur kan vi vara så omänskliga i vårt samhälle? Om kommunen inte vill ha problemet så att säga, hamnar man hos socialen och där finns ingen hjälp att få. Det är som med kommun och landsting när våra äldre och sjuka har färdigbehandlats på sjukhus och måste åka hem med minimal hemtjänst. Den gamla och ofta multisjuka behöver tas om hand men landstinget säger att ”vi har inga platser, de behövs för de som är ännu sjukare”. Och när kommunen inte har resurser till specialboende så sänds man helt sonika hem och ingen tar på sig ansvaret att följa upp hur det går för dessa våra gamla och sjuka.
Nu blev det ett äldreboende, efter några månader, där man blandade de dementa, alzeimersjuka med de som bara var gamla och behövde omsorg och hjälp – som de inte fick.
Allt som skrivits om Carema och Dagens samhälle nu, får mig att komma ihåg hur hemskt mamma hade det! Carema har inte skött sina åtaganden, de har utsatt människor för onödigt lidande. Sedan anställs PR-konsulter för att bättra på företagets renommé. För att bygga upp en annan bild av vad som hänt. Och delvis lyckas de… detta är så cyniskt!
Ja allt detta tänker jag på. Det var min mor som inte fick den vård eller omsorg hon hade behövde i Stockholm för sex år sedan.
Detta om de psykiskt sjuka, de som också är svaga, handlar om 200 så kallade träningslägenheter i Täby kommun, som flyktingar, psykiskt sjuka och missbrukare får disponera under viss tid, fyra år. Ann Louise Sivebro är intervjuad och hon har en 9 årig son och tyckte att livet hade börjat ordna upp sig, men nu hotas de av att bli hemlösa. Vem ska då hjälpa dem?
Läs mer i Dagens Nyheter den 14 maj.
Alexandra
