”Hej. Jag har det vanliga namnet Anastasia. Min ålder är också vanlig, 15 år. Men det är något som skiljer mig från de andra. Jag är lesbisk.”
Under hela vinter-OS publicerar RFSL Ungdom berättelser skrivna av unga hbtq-personer i Ryssland. Berättelser som är hämtade och översatta från ett projekt som heter 404-barnen, och som startades av den journalisten Lena Klimova. Redan har 404 räddat liv.
I Ryssland förbjuds skolor och organisationer att tala positivt eller neutralt om ”icke-traditionella relationer”. Det här har fått konsekvensen att många barn som växer upp i Ryssland i dag, och som är gay, tror att de är ensamma att vara det. Så att kunna läsa att andra tonåringar delar upplevelsen att vara hatat, bli misshandlad, känna sig osynlig och förtryckt ger i alla fall ger en liten gnista hopp. Lena Klimova har fått brev från unga som säger att de tack vare de andra ungdomarnas berätteslser bestämde sig för att inte ta sitt liv. För nu vet de att det finns andra, och det finns en möjlighet till ett bättre liv även om det känns otroligt mörkt nu.
Anastasia i sitt brev:
”Dum som jag var kom jag hem och förklarade att jag hade blivit förälskad i en tjej. Och vet du vad som skedde? Jag hamnade på mentalsjukhus. Det var en av de mest förfärligaste veckorna i mitt liv. Mamma sade att det var för att jag ”skulle få ordning på min hjärna” eftersom jag ”hade helt tappat förståndet”.”
Att läsa att en förälder agerar på det här sättet är för oss i Sverige mentalt i sig. Det är ju mamman som ska in på mentalsjukhus ju! Men hur ser läget ut i Sverige? Det är lätt att vi – med regnbågsmålade naglar – pekar på Ryssland och glömmer bort att det inte alltid är bättre för våra ungdomar – speciellt inte i skolan. Enligt RFSL Ungdom och Ungdomsstyrelsen har sju av tio hbtq-ungdomar under 18 år blivit utsatta för kränkningar i skolan.
Tänk själv, hur det skulle kännas.
Tänk att bli utsatt för djupa kränkningar och mobbning, och sedan dessutom behöva träffa förövarna varje dag. Ja, kanske till och med tvingas sitta och lösa matteuppgifter tillsammans med dem.
Och det är ju inte bara de som aktivt mobbar som är jobbiga att möta i korridoren. Även de som viskar, ger blickar eller bara är passiva, är en pina att behöva vara nära.
För några veckor sedan rapporterade media om en högstadieelev i Göteborg som DO-anmälde sin skola för att de, trots dagliga kränkningar på grund av hans sexuella läggning, inte har vidtagit några åtgärder för att stoppa mobbingen. Eleven skriver i sin anmälan: ”Jag grät varje dag för att jag inte ville gå till skolan, för att jag skämdes.” Trots att kränkningarna och mobbningen skedde under två års tid har rektor och lärare låtit det pågå utan att ingripa. Göteborgsfallet är tyvärr inte unikt. Mobbning, kränkningar och diskriminering riktad mot hbtq-personer sker dagligen i Sveriges skolor.
Efter OS är det kanske dags att vända pekfingret – mot oss själva.