Meny
ACT(Acceptance and Commitment Therapy) inom missbruksvården sprider sig! Jag hoppas att detta är början på ett mer vetenskapligt förankrat förhållningssätt inom missbruksvården. Vi har länge vetat att man måste jobba med människors psykiatriska och psykiska välmående om man vill komma åt tungt missbruk och få en hållbar effekt. Tyvärr är det ej alltid så verkligheten ser ut. Inte sällan bollas människor mellan stolar. Mellan psykiatrisk vård och missbruksvård. I värsta fall hamnar människor mellan stolar!
Jag sitter och jobbar med en ACT utbildning jag ska hålla för personal på ett missbrukshem. Jag försöker att tänka igenom vad vi lärt oss under vårt pilotprojekt inom LVM. Det jag först kommer att tänka på är 1) vikten av att ha en icke-dömande attityd och 2) individanpassning.
Många av de individer som hamnat på LVM (dömda till vård enligt lagen om vård av missbruk) har flera behandlingar bakom sig. De har erfarenheter av återfall, dömande blickar, skuld och skam. Det som tilltalar mig inom ACT är förhållningssättet. Det är ingen moralpredikan om vilken riktning människor ska välja. Istället går det ut på att hjälpa människor att hantera svåra tankar och känslor så att man ej ska behöva döva dem med tabletter, droger eller alkohol. Det går ut på att jobba upp en flexibilitet och ett fokus som gör att man blir mentalt stabil och kan hålla sig i värderad riktning även när det stormar runt omkring.
Droger är en typ av emotionellt dövande eller undvikande och vi har alla en tendens att vilja fly när vi blir ifrågasatta eller dömda. Har vi som behandlare en ifrågasättande eller dömande attityd blir det svårt att få en människa att öppna sig och ta emot hjälp.
Angående individanpassning så tänker jag på det att alla har egna recept för att lyckas. Somliga behöver påminnelser andra blir störda av det. Somliga vill ha struktur, andra är allergiska mot krav. Somliga vill ha mycket beröm, andra får skuldkänslor och har svårt att ta emot beröm. Under vårt pilotprojekt var det många som sa att vi aldrig skulle få våra deltagare att göra sina övningar. Vi trodde annorlunda och vi hade rätt. Så gott som alla deltagare tränade och responsen var att det fungerade för att det var rekommendationer och inte krav. De fick frågor utan att bli ifrågasatta och hade de hinder försökte alla inblandade hitta lösningar. De kunde göra sina övningar när på dygnet de ville. Inte under en påtvingad tid eller enligt en viss mall. De fick tydliga instruktioner att följa men under fria omständigheter.
Här kommer några vetenskapliga studier om ACT och missbruk.
Läs mer om ACT för missbruk & PTSD (Batten & Hayes, 2005)
ACT för Marijuana beroende (Twohig, Shoenberger, & hayes, 2007)
ACT & Amfetamin ( Smout et al., 2010)
(Bowen, Witkiewitz, Dillworth, & Marlatt, 2007).
Jag kommer så länge jag lever försöka ta ett steg i taget i min värderade riktning. Jag må stå still ibland och jag må falla i diket då och då, men min plan är att fortsätta gå framåt! Önskar er alla det bästa på era egna vägar! /Gabriella
