Meny
Hej på er!
Jag brukar vanligtvis hålla mig till vetenskapliga artiklar och hålla denna blogg ganska strikt till fakta och intressanta nyheter jag stöter på. Idag vill jag dock tala lite från hjärtat. Jag har i 10 år arbetat inom företagshäls0vård och så gott som dagligen träffat människor som drabbats av svåra stressymtom, diagnosticerats med utmattningsdepression, utmattningssyndrom, panikångest eller annan stressrelaterad problematik. Många har från början sökt hjälp för någon fysisk problematik såsom yrsel, ryggproblem eller bröstsmärtor, innan de hänvisats till psykolog.
En vanlig kommentar är: ”jag är vanligtvis mycket stresstålig, jag har själv inte trott på det där med utbrändhet, jag ser det som ett misslyckande och svaghetstecken nu när det drabbat mig själv”, men efter ett tag när de landat i vad som hänt kan de ofta se att de faktiskt tvärtom varit starka för länge. Ofta har kroppen varnat tidigare, men man har kört på. Lite till och lite till. Ofta handlar det ej enbart om den klassiska stressen ( ha mycket att göra). Av de som blir sjukskrivna handlar det lika ofta om kombinationer av stressorer i privatlivet såsom en sjuk anhörig, barn som har det jobbigt i skolan, en dålig relation, ett syskon eller föräldrar som tär etc. Högt upp på listan av orsaker ligger också känslan av att vara utsatt av en kollega eller chef.
Stress handlar om att känna sig otillräcklig och går en person runt på jobbet med ständig rädsla för att ej räcka till sprutar det ut stresshormoner från dag till dag som till slut kan leda till en utmattning. Ibland kan det handla om ens egna tankar och otillräcklighetskänslor, men ibland kan det också ligga hos kollegan eller chefen. Medarbetare beskriver att de gått på ”äggskal” i flera månader av rädsla för en kollega eller chef, rädsla för att få en syrlig kommentar, få dömande blickar eller påhopp via mail. Så gott som dagligen träffar jag människor som har ont i magen för att gå till sitt jobb. Ont i magen för att se den där människan som ger den där ifrågasättande eller nedvärderande blicken. Ont i magen för att gå in i lunchrummet. Ont i magen för att få ett ifrågasättande mail utan ”vänlig hälsning” på slutet. Ofta är det små saker som sårar. Så små saker att var sak för sig ej varit värd att ta upp, men då de kommer dagligen har de tärt tills droppen urholkat stenen. I de fall då de kommer till mig har det inte sällan slutat med sjukskrivning.
Jag skriver detta dels för att påminna oss alla om att vara respektfulla mot vår omgivning. Att den där lilla kommentaren eller blicken faktiskt kan såra någon. Jag skriver detta också för att förklara för den som är utsatt att det finns många i liknande situation. Att det finns många starka, kompetenta personer som till slut börjar tvivla på sin egen förmåga. Personer som ursäktar sig för att tårarna kommer för att de tror sig vara löjliga eller fåniga som gråter, som tror att alla andra är så ”starka” och kan ta allt. Vi har alla en gräns och psykisk ohälsa kan ibland faktiskt vara en sund reaktion på en osund situation.
Ta hand om er! /Gabriella
