Meny
Har ni hört historien om tusenfotingen som trasslade till sina ben totalt när han fick frågan om hur han kunde gå så fint?
Har ni testat att fylla i er egen namnteckning så noga noga ni bara kan utan att göra minsta fel? Det blir darrigt och svårt.
Paradoxalt nog funkar vi ofta såhär. Ju mer kontroll vi försöker skapa, ju mindre kontroll får vi.
Inom idrottspsykologin säger man ofta:
”tänk med hjärnan, spela med hjärtat”
Jag läste en text om dans, om hur man lär sig alla steg med huvudet, men sedan skall släppa tanken och bara vara i kroppen och känslan när man kliver upp på dansgolvet.
Oj vad tydligt det blev när jag förra gången testade detta på Bikramyogan. Jag märkte hur jag pendlade fram och tillbaka mellan att vara i kroppen / och i huvudet.
Så fort jag började tänka för mycket och undra vad jag gjorde för fel så vinglade jag till.
Samma sak gäller egentligen det mesta i livet. Vi kan hålla tal med den förnuftsmässiga delen av hjärnan, eller så kan vi koppla över till att gå på känsla. För att våga släppa våra noter, papper eller mallar och gå på känsla behöver vi ta en viss risk. Att våga släppa. Att våga släppa kontrollen är dock ofta det viktigaste steget för att få kontroll.
Det är dags för mig att släppa kontrollen:) släppa bloggpennan och lämna över till näste bloggare.
Jag har ju inte någon aning om vem som läser detta, men vem du än är, så önskar jag dig allt, allt det bästa!
Jag avslutar med en lite text om mod.
En liten rymdvarelse damp ner på jorden och skulle för första gången följa med sin nya vän (och vanliga människa) på en stadstur. När tunnelbanan susade fram gömde sig rymdgubben bakom en pelare. När människan ropade på honom kikade han fram och smög sig försiktigt in i tåget. Han förklarade för människan att han tidigare trott att dessa tåg var monster Människan log och frågade imponerat hur det kom sig att rymdgubben vågat gå på trots denna hemska tro. Då svarade rymdvarelsen” sedan jag var liten har jag alltid fått lära mig att vara mer nyfiken än rädd”.
/Gabriella
