Meny
Thérese Persson som skrivit avhandlingen Kvinnlig för sin ålder, menar att varje ålder ställer nya krav på kvinnor. Och ingen vill tala om klimakteriet, det är ett kvitto på åldrandet.
Numera tycks vuxenheten bestå i att ständigt bli för gammal för det ena och det andra, vilket vi ofta skämtsamt påpekar. Men hur roligt är det? Är inte åldern intoleransens sista utpost? Uppfattningarna om hur man ska bete sig och se ut i en viss ålder är djupt cementerade och inte särskilt ifrågasatta.
Thérese Persson, har skrivit en avhandling om åldrande vid Linköpings universitet, där hon undersöker vilka krav som finns för kvinnor och flickor i förhållande till ålder. Hon menar att dessa har högre krav på sig än män, i synnerhet när det kommer till utseendet.
– Jag tycker mig se ett både åldersdiskriminerande och sexistiskt sätt att se på kvinnor, säger hon. Många kvinnor upplever att de förväntas skyla kroppen så fort åldern ristar in spår i hyn. Kjolarna blir längre och urringningen stramas åt. Ändå ser hon mer fram emot sitt eget åldrande efter att ha genomfört studien.
– Det var mer inspirerande än jag väntat mig, samtidigt som många föreställningar förstås har bekräftats, och att ens ålder begränsar en.
Thérese menar att något som är slående är hur man liksom aldrig blir klar.
Varje ålder ställer nya krav, men kraven förändras också när samhället förändras.
En kvinna som hon intervjuat berättar exempelvis hur hon vid en viss ålder fållade ner sin kjol, och längre fram lade ner den ytterligare, allt för att anpassa sig till hur hon skulle uppfattas i förhållande till sin aktuella ålder. ”Patetisk” är en återkommande benämning som man till varje pris vill undvika att bli stämplad som. Man ska alltså både acceptera sitt åldrande och inte utsätta sig för exempelvis överdrivna plastikoperationer, men på något sätt finns det en skyldighet att åldrandet ändå ska kväsas genom egna åtgärder, som antirynkkrämer och träning.
Gammal är ett ord ingen vill ta i tång med. Therése Perssons intervjuobjekt identifierar sig hellre som äldre, vilket tycks vara mindre laddat. Och hon menar att åldrandet kan vara mer positivt för män. Man talar om de grå tinningarnas charm, men det finns inget motsvarande för kvinnor. Tvärtom är det mycket strängt, åldrande kvinnokroppar ska skylas. Men samtidigt får hon intrycket av att det är ens egen plikt att ta hand om sig så att man inte förfaller. Man förlorar sin identitet, som den man känner sig själv som, när man åldras. Det finns inget positivt i förlusten av utseende, hälsa och energi. Däremot har man ju erfarenheten, det är ett guldläge när det gäller personligheten.
Paradoxalt nog tycks våra problem med ålderdomen öka i takt med att medellivslängden ökar, även om den för just kvinnor nu faktiskt börjar avta. I Svenska Dagbladet hade man för en tid sedan en artikelserie om den åldrande befolkningen, som man kallade Ungdomlingar, eftersom det var så dessa gamla kände sig.
Ålder är naturligtvis också något relativt. Therése Persson använder i avhandlingen det teoretiska begreppet livets tidtabell, som innebär att det finns vissa hållpunkter för när i livet man bör göra vissa saker, till exempel utbilda sig, bilda familj skaffa boende eller ge sig ut på tågluff.
– Jag hade inte insett att detta var så inrotat, säger hon, men nästan per automatik talar man om saker som att de inträffade sent, eller att de inte inträffat än.
Det finns en tidtabell både för livet i stort och för kroppen, som även den ska utvecklas efter ett viss schema.
De intervjuade talar om att få bröst eller bli gråhårig tidigt eller sent, däremot pratar få om klimakteriet och tiden efter.
Kanske för svårt att verbalisera, eftersom det är ett så definitivt kvitto på att åldrandet pågår?
