Meny
Dietisten: – Vad brukar du äta?
Patienten: – Fråga min fru.
De flesta dietister skrattar igenkännande åt den historien, vi har alla upplevt den. Patienten har fått en kostrelaterad sjukdom och när han går till dietisten så följer hustrun med (det omvända är inte lika vanligt). En delikat situation för dietisten, det är inte ovanligt att kvinnan är både arg och ledsen och känner skuld för att maken är sjuk.
Men är det egentligen möjligt att ta ansvaret för vad en annan människa äter? När det gäller riktigt små barn är det förstås möjligt att kontrollera allt de äter, men det räcker med att de börjar på dagis så kommer andra människor att ha stort inflytande över vad som bjuds. Mycket snart kommer individens egna preferenser att vara det som styr.
Så varför rollspelet om vem som vet vad mannen äter? Ja, handen på hjärtat, det är väl ganska bekvämt att få lägga ansvaret på någon annan även om man vet hur det egentligen ligger till. En annan sida av saken är att vi kvinnor kanske är lite snabba att ställa upp på myten om att vi har ansvaret för vad våra män äter. Att vi gör det beror nog på att vi har fostrats till att tycka att hälsosam mat är en kvinnofråga.
Tidningar och hemsidor som vänder sig till vuxna kvinnor innehåller alltid både mat- och hälsosidor. Extra mycket just nu när det råder en stark hälsotrend. Mat marknadsförs med hälsoargument som aldrig förr. En finsk undersökning visar att den mest hälsomedvetna konsumenten är en kvinna, ofta med hög utbildning. Hon köper gärna speciallivsmedel som säljs med argument som ”sockerfritt”, ”fiberrikt” eller som innehåller en ingrediens med påstådda hälsoegenskaper.
Kvinnor äter sundare än män, det visar Livsmedelsverkets nationella kostundersökning ”Riksmaten”. Vi äter mer grönsaker och frukt, yngre kvinnor dricker mer juice och äldre kvinnor äter mer gröt än vad män gör. Betyder det att kvinnor är friskare? Ja, vi lever ju längre, men skillnaden i livslängd ökar mellan kvinnor med hög och låg inkomst så kanhända har livsstilen större betydelse än kön.
Lite sund skepsis skadar aldrig när löpsedlarna fylls med larm om farlig mat. Men man kan gärna ta reda på vem som är avsändare och var larmrapporten är publicerad. Varning för snabba slutsatser, ingenting kan anses vara vetenskapligt sant om inte flera andra forskare kunnat upprepa samma resultat.
Varning också för media-utspel som syftar till att skapa publicitet, kanske för att marknadsföra en ny dietbok. Allt är heller inte så nytt som det ser ut – gamla dieter dyker ofta upp med nya namn. Alla som provade bantningsmedlet Meritene på 70-talet har skäl att känna igen sig i de nya pulverbantningspreparat som finns på marknaden idag. Och den som tycker sig se likheter mellan stenålderskost, Atkins och GI-metoden har inte sett fel. De bygger alla på ett likartat koncept – protein ger större mättnad än kolhydrater och då går det att utesluta merparten av alla kolhydratrika livsmedel utan att den som bantar förgås av hungerkänslor.
Under den första tiden ger metoden bättre resultat än traditionell energireducerad kost. På längre sikt syns det inte någon större skillnad. Å andra sidan är snabba resultat onekligen vad många drömmer om när de bestämmer sig för att gå ner i vikt. Självklart ska man också bry sig om fettkvalitén och äta mycket frukt och grönsaker, men få människor torde ha fått näringsbrist för att de avstod från sötsaker och annat kolhydratrikt ens under en längre period.
Karin G Franson, dietist Svensk Köttinformation, ägt av svenska bönder. Även författare till böcker som ”Näring och njutning” och ”Kokbok för män”.
