Meny
av Ingemo Bonnier
Artros är den vanligaste av de sjukdomar som drabbar leder. Den beror på en obalans mellan nedbrytning och uppbyggnad av brosk i lederna, ofta felaktigt kallat ”ledförslitning”. Artros drabbar var fjärde person i Sverige över 45 år, ungefär en miljon individer. Oftast drabbas lederna i knän, höfter, fingrar, rygg och tår.
Det finns genetiska skillnader mellan könen, artroser drabbar män och kvinnor olika. Kvinnor får artros mest i knäleder och tummens grundleder. Hårt kroppsarbete ger inte mer artros, det finns inga direkta korrelationer mellan kroppsarbete och förekomsten av artros – om man undantar extremsporter eller cirkusartister och balettdansare som belastar leden i extrema vinklar så brosket i sig skadas. Den vanligaste typen av artros är knäartros som drabbar cirka 14 procent av alla över 45 års ålder. Därefter höftledsartros sex procent, tre procent har artros i fingrarna samtidigt som totalt tolv procent har artros i andra leder. Nästan 80 procent av alla 65 – åringar visar tecken på artros. Knäartros förekommer även mer hos kvinnor än män.
Forskningen har inga entydiga och säkra svar varför vi dag har mera artros än ”förr i världen”, men misstanken om ökad fysisk inaktivitet finns givetvis. Resultatet blir att ett tunnare brosk utvecklas.
Artrosutveckling och symptom
Gemensamt för artrosutveckling, oberoende av led i kroppen, är:
• Brosket mjukas upp och kan inte suga in vätska från ledvätskan, som behövs för att hålla brosket vitalt (vilket till stor del är ärftligt betingat)
• Brosket blir skört och spricker, flagnar sönder
• Brosket försvinner helt och benet inunder blir synligt
Så länge det finns brosk syns inte artrosen i sin helhet på röntgen.
De första symtomen på artros brukar vara ledsmärta vid belastning och rörelser. I senare skeden av sjukdomen kan smärtan även uppträda i vila, ofta på natten. Inskränkt rörelse i leden är också vanligt samt upplevelsen av ”svårt att komma igång på morgonen”.
Behandling
Brosk genomströmmas inte av blod utan behåller sin form av ledvätskan. När brosket komprimeras genom belastning, för att sedan expandera, sugs ledvätska in i brosket. Därför är belastning av lederna viktigt för att förebygga och motverka artros. En utvärdering av knä- och höftartros visar att fysisk träning kan öka funktionsförmågan och minska artrosrelaterad smärta.
Behandlingsalternativ
• Träning, sjukgymnastik, artrosskola för den drabbade leden och muskulaturen runt omkring
• Läkemedel; antiinflammatorisk behandling, vilken också minskar svullnaden i ledkapseln (”strumpan” kring leden)
• Injektioner av kortison som har en inflammationshämmande och smärtstillande effekt som kortsiktigt är effektivt, men sällan hjälper i längden. Det finns även belägg för att upprepade injektioner ” stjälper mer än vad de hjälper” avseende brosket.
• Injektioner av tuppkam. För ca 20 år sedan fanns en övertygelse av att ersätta hyaluronsyra i ledvätska med tuppkamsgelé vilket skulle ge betydande resultat, men dessvärre har resultaten inte motsvarat förväntningarna.
• Injektioner av kroppseget plasma. Denna metod av kroppsegna faktorer ger en läkning som har mycket goda behandlingsresultat och har revolutionerat den moderna artrosbehandlingen.
• Tillskott av olika naturpreparat som behandling med gurkmeja, ingefära, glucosaminer, nypon med mera har tunn vetenskaplig grund. Vissa studier kan intyga användning av nypon förbättrat läget för den drabbade till viss del, men för övrigt finns inga övertygande resultat om artrosbehandling.
Träning vid artros
Ibland kallas artros för ”ledförslitning” och många tror att ju mer leden används ju sämre blir den. Men egentligen är det precis tvärtom. Ett flertal studier har visat att träning minskar smärtan och förbättrar funktionen hos artrospatienter.
Det är både motionen och muskelträningen som är av värde för artrossymtomen. Om man har artros i fot eller fotled och har svårt att motionera på ett viktbärande sätt så kan simning fungera utmärkt. En annan motionsform som är mycket bra och fungerar för de flesta knäpatienter är cykel.
Fysioterapeut samt organiserad artrosskola kan med fördel konsulteras då dessa är duktiga på att ge individuell stöttning och träningsprogram.
Operation
Det är naturligtvis så att ibland är det bara operation som återstår.
Eftersom det är individuellt hur artrosen utvecklar sig kan operation bli ett alternativ snabbare hos några än hos andra. Hos vissa stannar artrosutvecklingen helt medan smärtan hos andra snabbt kan accelerera.
Det är den individuella smärtnivån som avgör när det är dags att operera eftersom man via röntgen sällan exakt kan se hur mycket besvär man har. Man kan se slitet brosk på röntgen hos en patient som inte upplever en smärtnivå som motiverar kirurgiska ingrepp samtidigt som andra känner en hög nivå av smärta med i princip obefintliga skador synliga vid röntgen.
Att operera in en ledprotes där man ersätter den slitna ledytan med metall och plastyta är den vanligaste kirurgiska lösningen som innebär att smärtan omgående försvinner vilket givetvis är en stor lättnad för den som är drabbad.
För en lyckad rehabilitering är det viktigt att ha tränat innan operation, då återhämtar sig musklerna mycket snabbare. Efter tre månader kan de flesta efter knä- eller höftoperation promenera bra och efter sex månader känner de flesta sig i princip helt återställda.
Nota bene – det finns ingen anledning att inte operera individer som har mycket ont, samtidigt som andra patienter (som har mindre smärtbesvär) kan söka sig till annan behandling.
Vilken behandlingsform det än gäller-liksom vid så många andra tillstånd – är det fysisk aktivitet som är nyckeln till framgång.
Källa: Kvinnor och Hälsa, Så mycket bättre, 2018
Finns att köpa i vår webshop.
