Meny
Att vara medelålders är att inte alltid synas eller läggas märke till. Kanske är det vårt eget fel, att vi inte tar för oss? Läs och begrunda.
När jag för kanske tio eller femton år sedan hörde en äldre, välkänd journalistkollega utbrista “men jag finns, varför är det ingen som ser mig”, begrep jag inte vad hon menade. Hon satt ju där, jag såg henne. Hon försökte förklara, att det var på arbetet bland kollegerna där framför allt de manliga, men inte heller de yngre kvinnliga reportrarna, såg att hon fanns. Jag begrep inte vad hon menade. Hon som var så duktig och välkänd, inte bara i journalistkretsar, utan också bland folk i allmänhet.
Hon försökte förklara att detta att inte längre bli sedd vare sig som kvinna eller som en kompetent människa faktiskt händer vid en viss ålder. Då, när jag hörde henne säga det, var jag själv ännu inte fyllda 40, och för mig gick det inte att begripa vad hon menade, varken intellektuellt eller emotionellt.
I dag förstår jag precis vad hon talade om.
När den medelålders kvinnan märker att hon inte längre är lika synlig och uppmärksammad, det som den amerikanska psykologen Sarah Pearlman kallar midlife astonishment (förvåning, överraskning mitt i livet), beskrivs det som en chockartad upplevelse.
Hur vi reagerar på att inte riktigt räknas längre är väldigt olika för olika kvinnor. Ofta har vi kvinnor blivit så vana vid att vara blickfång att vi inte tänker på det – förrän vi inte längre är det. Att vara ett blickfång är inte alltid uppskattat av alla kvinnor, det kan ha sitt pris, men det kan ändå kännas kränkande och bli en utmaning för självkänslan när uppmärksamheten minskar eller till och med upphör.
En tydlig stumhet från omgivningen påverkar självkänslan rejält eftersom kvinnors identitet till stor del bygger på jaget. Det är en narcissistisk utmaning och kvinnan tenderar att skämmas och tar själv på sig skulden för sitt åldrande.
En del kvinnor har kanske aldrig tyckt att utseendet varit särskilt viktigt. Men för de kvinnor som använt sig av sitt utseende för att skapa sig en identitet är det en kränkning att inte längre bli sedd. Resultatet kan bli depressiva reaktioner och en ordentlig kris.
Det finns kvinnor som inte varit sedda och bekräftade som barn och som fått en inre bild av att ha varit den baby som var omöjlig att älska. De kvinnorna har kanske ändå blivit tillräckligt mycket sedda i livet för att kunna må bra, men nu i medelåldern, kan bristen på uppmärksamhet riva upp djupa sår och hela ursprungsproblematiken kommer upp till ytan. Åter väcks känslan av att inte vara älskad, självbilden blir negativ, skammen och skulden leder till depression. Det är inte bara negativt, samtidigt ger detta en möjlighet att gå igenom och bearbeta barndomens känslor av övergivenhet, men då behövs i allmänhet professionell hjälp.
Men för de flesta handlar det om en ganska normal sorgeprocess. Kvinnan har en inre trygghet som gör att de kan hantera förlusten av ungdomen Och nästan ingen kvinna vill vara 21 igen – de flesta hade velat stanna i 35-40 årsåldern.
Hur vi hanterar den minskade uppmärksamheten handlar till stor del om vilka så kallade bemästringsmekanismer vi har tillgång till. De som inte fastnar i sorg eller depression går vidare till att så småningom acceptera förändringen. De kan se de positiva möjligheter som den nya situationen rymmer, det kan till och med kännas skönt att gå över till en ny värdeskala. När utseendet inte längre är det viktiga i den man är, blir ens egen person desto betydelsefullare. Man har utrymme över till att känna stolthet över vad man hittills åstadkommit i livet. Det kan vara karriär, hem, barn – och att ha ett ansikte med karaktär kan vara lika spännande som skönhet.
När vi möter livets utmaningar är det avgörande vilka strategier vi har fått med oss i bagaget, men också vilket stöd vi har tillgång till. Kvinnliga nätverk är viktiga under omställningsperioderna. Att möta andra kvinnor som vi kan känna igen oss i ger stöd i de påfrestningar som åldrandeprocessen innebär, vi kan därmed tänka oss in i vad vi är på väg till. Information och kunskap underlättar, och samhällets ansvar och insatser är av stor betydelse. Det handlar om att ta tillvara den resurs som kvinnor i den här livsfasen utgör, med den klokhet, kraft och tid som kvinnan har.
Att kvinnan blivit så utsatt för ett så kallat negativt åldrande beror inte minst på den snabba tekniska utvecklingen. Den har lett till att äldres erfarenheter inom områden inte anses väsentliga. Kvinnor har i allmänhet varit senare med att lära sig till exempel IT och anses korkade och hopplösa när de inte kopplar upp sig på Internet lika snabbt som resten av samhället.
Ungdomsfixeringen är givetvis destruktiv för både de unga och de medelålders människorna i samhället. Den omfattande ungdomskulten är ett hån och ett krig mot de mogna och äldre i samhället. Den ökande omfattningen av plastikkirurgiska ingrepp, eller som det numera kallas, den estetiska kirurgin, är ett tragiskt sökande efter ungdom som leder till ett förnekande av och en oerhörd rädsla för det naturliga åldrandet.
Martha Cullberg Weston, psykolog och psykoterapeut, säger att “den maskulina nedvärderingen innebär att kvinnor i medelåldern i princip kastas på sophögen”. Den är ett uttryck för manssamhällets rädsla för kvinnor de inte kan kontrollera, vilket finns exemplifierat i alla de skräckbilder av starka kvinnor som möter oss i litteratur, teater, och film, eller i serieteckningar där kvinnorna blir häxor och elaka klimakteriekärringar. Det handlar inte om riktiga kvinnor, de är snarare projiceringar av männens hjärnspöken, rena monsterbilder. Tyvärr blir det så att de också aktualiserar kvinnors egna rädslor. Kvinnorna går på myterna och tar återigen på sig skulden för att de åldras.
Etnologen Annika Lamroth menar att den traditionella “gamla” uppdelningen av livet i den manliga offentliga sfären, och den kvinnliga, privata sfären med obetalt hemarbete på ett bestämt sätt har bidragit till osynliggörandet och bortdefinierandet av dagens medelålderskvinnor. Djupare värdemönster grundläggs tidigt och resulterar till en del i den bristande efterfrågan på kvinnor i medelåldern. Traditionellt har tonvikten lagts på den offentliga, manliga sfären, medan kvinnans värld hamnade utanför och osynliggjordes. Ta till exempel ordet arbete. Vanligtvis handlar det om något som man erhåller betalning för och som man utför på heltid, utanför hemmet. En medelålders kvinna som varit hemma och skött man, barn och hem, hamnar utanför definitionerna. Även om hon arbetat utanför hemmet har hennes verksamhet förskjutits till att vara något temporärt. Så ser det inte ut längre, men att förändra ett samhälles värderingar i grunden tar tid. Och om den medelålders kvinnans självuppfattning och identitetsutveckling drabbas av de här belastningarna, hur ser då de begrepp och erfarenheter ut som hon definierar sig själv med?
Och hur ska vi då förmedla en positiv bild av medelåldern, inte bara till omvärlden utan också till oss själva?
Annika Lamroth, som säger sig ha svårt att greppa sin egen medelålderstillhörighet, börjar med att ställa frågan – när är man egentligen i medelåldern? Är det en fråga om självdefinition? Och hur definierar man i så fall medelåldern med positiva förtecken? De flesta av samhället förmedlade intryck är negativt laddade och dem har hon varken lust eller vilja att kännas vid.
Men vi kvinnor är trots allt inte enbart passiva mottagare av kulturhistoriska krafter. Turligt nog, menar Annika Lamroth, är identiteten föränderlig. Alla människor är aktiva individer som är inbegripna i en kontinuerlig process av både individuella och sociala förändringar, även med positiva förtecken. Och med positiva förväntningar får man positiva resultat.
Om inträdet i medelåldern får positiva förtecken, så får vi kvinnor också mindre bekymmer med vår identitet som medelålders. Här kan vi bana väg för våra döttrar genom att vara goda förebilder med gott självförtroende och därmed på sikt också i grunden förändra samhällets syn på kvinnan i medelåldern. Till slut ska vi kunna få bort talet om det dubbla handikappet; att vara kvinna och att vara medelålders.
“Det är inte särskilt länge sedan som det var opassande att tala om klimakteriet och därmed om de medelålders kvinnorna. Genom tiderna är det den manliga synen på vad denna utvecklingsfas betyder för kvinnorna som varit förhärskande och det är den än i dag. Kvinnorna som går in i medelåldern idag är den första generationen yrkesarbetande kvinnor. Det betyder egen identitet, ökat oberoende, men också en del skuld, sorg och smärta, över att ha behövt kämpa, avstå vissa saker och dessutom bli anklagade av vuxna barn för att varit för lite hemma. När det så finns en chans att reparera genom barnbarnen kan detta växa till nya krav. Barnbarnen är också ett sätt att öva sig i att tänka på livets ändlighet. Samtidigt som glädjen över den nya generationen finns nämligen tanken – hur länge får jag följa dig i ditt liv?”
Gunilla Myrberg, medicinjournalist
Gunilla Myrberg föreläser ofta på temat kvinnors utveckling i medelåldern. Ett kvinnoperspektiv på klimakteriet, är en rubrik som hon till exempel använt när hon talat för gynekologer. De ser frågande ut och undrar vad hon menar. “Och det kan jag förstå”, säger Gunilla, “när jag sett sju gubbar sitta i en panel och gravallvarligt tala om blodvallningar och svettningar. Jag skulle önska en panel på en läkarkongress med sju kvinnliga urologer som talar om prostatabesvär.”
Gunilla är 30-talist. De manliga gynekologerna på Internationella Klimakteriesällskapet där ordförande är en man och vice ordförande också är en man brukade säga till henne: Vänta bara tills 40-talisterna kommer i klimakteriet, då ska du se att det kommer att hända något. Och det är sant, just nu är det mera inne att vara 50 år och att tala om klimakteriet, men vägen dit har varit lång och vi är inte framme än.
Men varför svänger vi över pendeln åt andra hållet, varför kämpar vi så förtvivlat för att ge ett intryck av evig ungdomlighet?
Gunilla Myrberg menar att även när det gäller farmors- och mormorsrollen är vi kvinnor benägna att ta på oss skuld. Det sägs att man kan bli en bättre förälder till sina barnbarn än sina barn, men att då inte kunna leva upp till bilden av den perfekta mormodern blir en ny problemsituation. Vi har ju alltid försökt att göra allt på en gång. “Vi är den första generationen som trodde att vi skulle kunna arbeta och ha ett perfekt hem ändå. Vi har förvärvsarbetet, hemarbetet, planeringsarbetet och relationsarbetet och ska försöka att få det att gå ihop. Ovanpå det har vi mormorsrollen.”
Det finns en stor skräck för ensamheten hos alla människor, den påtvingade ensamheten som blir ett oundvikligt möte med oss själva och vår egen ångest. Men om kvinnor inte vågar vara ensamma kommer de att bli beroende av andra människor, främst män. Det finns kvinnor som inte vågar välja sina egna liv. Det kan kännas allt för hotfullt och därför fortsätter många att leva i skuggan av sina möjligheter och fortsätter att leva sina liv genom någon annan. “Vi kvinnor måste fortsätta diskussionen om dubbelheten inom oss, säger Gunilla, för vi har oanade möjligheter inom oss själva.”
I vår kultur liksom i många andra betraktas en kvinna som attraktiv så länge hon är fertil. Efter det har hon mist sin sexualitet. Det är naturligtvis en projektion, hon har inte mist sin sexualitet, men mannen kan ha mist sitt intresse för henne. Det finns en del undersökningar som visar att kvinnors sexuella lust och intresse minskar i klimakteriet men oftast har man inte tagit reda på varför, om det är så att mannens lust har minskat och att kvinnan anpassat sig till den. De kvinnor som byter partner anser nästan alltid att lusten har ökat.
Man kan fråga sig varför vi ska använda ordet klimakterium när det blivit ett ord med så många negativa associationer. Kanske är ordet övergångsålder bättre? Eller ett annat, ännu inte myntat ord? Det gäller att komma underfund med våra egna värderingar, vad begreppen står för, och att fundera över vilka begrepp vi ska använda. Kanske är det bättre att behålla ordet klimakterium, men att upphöja det och förändra den negativa laddningen till något positivt, precis som man gjort med andra negativt laddade ord. Det är väsentligt med bekräftelse och att få tillhöra en grupp som bemöts positivt. Det kan växa fram ur insikten om att det är en dynamisk fas i livet som väntar, som just genom sina svårigheter kan ge nytt djup och ny styrka.
Ingemo Bonnier
De många guldkornen och citaten i texten “Att inte längre synas” och om kvinnan-mitt-i-livet är ur den utmärkta skriften Kvinnors hälsa i ett livscykelperspektiv, dokumentation från två seminarier, utgiven av Folkhälsoinstitutet.
