Meny
Han har sett sin mamma oh pappa insjukna och nu är han själv drabbad av samma sjukdom. Tommy Eriksson, 65, lever med diagnosen Alzheimer.
Än så länge mår han bra men vet inte hur länge det kommer att förbli så.
Första gången Tommy misstänkte att någonting var fel på honom var under ett läkarbesök för fem år sedan.
– Jag följde med mamma på ett läkarbesök för att hon skulle göra ett minnestest. Hon var duktigare än jag – trots att hon var diagnostiserad med Alzheimers sjukdom.
Han konstaterade att han inte kände sig som vanligt och gick till sin egen husläkare för att bli testad.
Av olika anledningar tog det sedan ett och ett halvt år innan han hamnade på Huddinge sjukhus där man snabbt kunde konstatera att Tommy ked av samma sjukdom som sina föräldrar.
– Jag var beredd på diagnosen, så det var ganska odramatiskt. Det var skönt att få en förklaring, jag hade ju varit irriterad på en massa småsaker. Som att glömma tider eller att spika upp en tavla på fel vägg.
Hur odramatiskt det än var så beskriver både Tommy och hans fru Elisabet Söderström, att det var en omtumlande känsla att få reda på diagnosen.
– Jag har ju upplevt Alzheimers avklätt. Det var förfärligt när pappa blev sjuk. Han fick ingen behandling utan blev bara sämre och sämre tills han dog. Jag grät varje gång jag besökte honom. När mamma blev sjuk fanns det i alla fall mediciner och hon fungerar förvånansvärt bra, säger Tommy.
Själv mår han också bra, så bra att han kan fungera som arkitekt och konstnär. Och det är tack vare medicineringen.
– Det tog ungefär ett år innan jag märkte skillnaden, att minnet blev bättre. Men jag vet ju inte hur länge det förblir så. Man får inte ha för långt perspektiv, säger han.
Tommy och Elisabet har fått mycket stöd av Alzheimerföreningen och de poängterar hur viktigt det är att ha ett stort kontaktnät.
– Sjukdomen är ett stort ingrepp i ens liv och både Tommy och jag behöver någon att prata med, menar Elisabet.
källa: Pfizernytt, nr 2, 2002
